Veteraner i Flottans män berättar!

Veteraner i Flottans män berättar!

Lennart Möller, som var med och startade FM sångkör har sammanställt en del berättelser/artiklar som skrivits av gamla medlemmar av Flottans Män.

Barkskeppet Trefolium av Göteborg – Gustav Bagge

Två gånger torpederad – G. A. Melander

Jeppe – Donald Addison

Runt Kap Horn med “Hertiginnan.” – Helge Heikkinen

“Manga Reva” – Ett minne från sjön. – Pelle (besättningsman)

Ett vänskapligt samtal. – Frank Bengtsson

Episod i Bremen – Frank Bengtsson

Med last av guano. – Peter Nordenfeldt.

Möte på ekvatorn – Erik Edgren


Sjökapten Gustav Bagge, född den 17/11 1885, tillhörde en gammal Bohusländsk släkt. Tidigare generationer består av bönder, ämbetsmän och sjöfarare.
Av de mera kända är Jacob Bagge, som kämpade väl emot danskarna och en gång simmade sig till räddning över sundet mellan Öckerö och Hönö, där han hållit sig gömd på en klipphylla. Hans svärd finns ännu bevarat i Öckerö gamla kyrka.

Prosten Fredrik Bagge, som levde mellan åren 1646 och 1713, hade sin församling i Marstrand. När Marstrand erövrades fick Fredrik Bagge order av erövrarkommendanten att läsa förbön för fiendens trupper. Han nekade till detta och dömdes till döden och sattes på Fredrikstens fästning i Halden, varifrån han dock sedermera släpptes.

Han erbjöds en högre befattning av konungen, men avböjde och återvände till sin församling. En sten med hans namn finns inmurad i väggen i Marstrands kyrka.

I Gustav Bagges hem finns många minnen från den gamla släkten, och själv har Gustav många minnen från ett långt och rikt sjömansliv.

Gustav berättar själv om ett:

Barkskeppet Trefolium av Göteborg mätte 900 ton dwt.
Vi hade 4 man akter: befälhavaren, 2 styrmän och steward. Timmerman, segelmakare, 2 matroser, 3 lättmatroser förut. Inalles 11 man. Själv var jag påmönstrad som lättmatros.

Söndagen de 22 januari 1905 var en solig, gnistrande vinterdag, då vi lämnade Göteborg. Lasten bestod av styckegods, cement, järn, tändstickor m.m.

Vi var förtöjda vid bojarna vid Wettergrens, men förhalade till Pölsebo bojar. Där företogs justering av kompasserna av dåvarande chefen för navigationsskolan, kapten Backman, varefter vi bogserades utanför Vinga och släpptes.

Vinden var laber och vi låg västeröver.

På måndagen försämrades vädret och på tisdagen varskodde utkiken, som satt på fockrån, “blinkfyr förut om babord” och när befälet orienterat sig befanns det vara Horns rev.

Vi hade tidigare klätt av henne, så att hon låg för små segel, men nu fick vi klä på henne så mycket hon kunde bära för att segla oss klara och hon kom upp i 15 knop. Annars var hon dålig på kryssen, då hon låg för långt ifrån vind.

Vi hade att göra 17 dygn till Lissard. Det var beräknat att vi skulle nå East London på 60 dygn, men på natten lades fartyget utöver för att invänta dagningen, med påföljd att vi drev, så att det tog oss tre veckor att komma upp igen. Inalles 87 dygn från Göteborg till East London, som ligger vid Buffalo Rivers mynning i Kapprovinsen i Sydafrika.

Från East London seglade vi till Bangkok i dåvarande Siam.

I Bangkok, som ligger vid floden Menam, lastade vi teak, men vi kunde inte lasta mer än till 13 fot, eftersom det var för grunt.

Vi måste därför förhala till en ö längre ner, som heter Kosichang.

Där tog vi in resten och allt lastades för hand. Vi använde en reserv-spira med en wirejina och den gick till kapstan och där satt en tre fyra siameser och höll igen och de andra gick i gångspelet och drev på.

Under tiden vi låg därnere pågick unionskrisen här hemma.

Intill oss låg också tre norska fartyg och ett svenskt, nämligen barken Halvar av Helsingborg.

En dag slog norskarna sig samman och skulle ombord och prygla “lusesvenskarna”. Vi hade ju det friaste däcket ombord på Trefolium, då vi bara hade köket på däck, så där blev drabbningsplatsen.

När folket ombord på Halvar såg det här spektaklet, så kom dom roende, från befälhavaren till yngste man ombord.

Då fick norskarna känna på “lusesvenskarna” ordentligt.

När vi var färdiglastade och fått ombord de sista bitarna, som bestod av två, för hand sågade fyrkantstockar, vardera vägande 8 ton, och surrat dessas på vardera sidan om storluckan, / var och en kan förstå vad som skulle hänt om dessa kommit loss under storm/, då kom norskarna ombord och hjälpte till att hiva upp ankaret!

Vi hade färsk mat varje söndag. Ombord fanns levande höns och ankor. Jag var själv med iland och hämtade tre små svarta grisar i Bangkok. Den ena ville inte växa. Det var bara öronen som blev större och större. Den blev hela besättningens “kelgris”. Alla daltade med den och när den till slut hamnade på middagsbordet var det ingen som åt. Man kände sig som en kannibal, som skulle äta en gammal vän, så kocken fick låta alltihop gå i sjön.

På hemresan var vädret stundom mycket hårt, och vi anlände Azorerna, där vi låg i tre dygn och här fick vi order att gå till Greenock vid Port of Glasgow.

Där tog resan slut för min del, då jag skulle resa hem och fullgöra min värnplikt. – Kanske får jag tillfälle att vid en senare tidpunkt berätta om andra händelser från mitt liv till sjöss och delge mina vänner i Flottans Män mina erfarenheter.

Med hälsningar

Gustav Bagge.

Det handlar om en sjöman, en riktig sjöman från Brantevik.


Två gånger torpederad.
av G.A. Melander
Fredagen den 21 mars 1941 avgick fartyget Liguria i kustkonvojfrån Dunston, England med full last av kol och destinerat till Las Palmas. Det var 26 mans besättning. 11 var svenskar och resten var av blandade nationaliteter

Lördagen de 22 mars anlände vi till Methil redd för att ansluta oss till en större kustkonvoj. Tisdagen den 25 mars kl.0900 på förmiddagen anlände vi och ytterligare några fartyg ur konvojen till en liten men väl skyddad hamn cirka 40 mil syd om Cape Wrath i Skottland. Nästa dag kl. 0400 på morgonen lättade vi ankar och fortsatte resan tillsammans med ett femtontal andra fartyg. Komna några mil ut från kusten siktades en annan konvoj som kom söderifrån. Konvojen föll in bland våra fartyg så till slut var atlantkonvojens trettio fartyg helt samlad. Eskorten bestod av fyra jagare och två korvetter.

Resan fortsatte norr om Hebriderna och konvojen styrde sedan så att den höll sig på omkring lat. N 60 gr. Ingenting anmärkningsvärt inträffade men engelska spaningsplan kretsade över oss de två första dagarna. Vädret var kallt med nordostlig vind.

Lördagen den 29 mars kl.0800 signalerade ledarfartyget att konvojen skulle upplösas. Då befann vi oss på lat. N 60gr.20′ och long. 23gr 50′.

Vid avgången från sista hamnen fick varje befälhavare flera hemliga instruktionsbrev av Naval Control Service som endast fick öppnas när konvojen skulle upplösas eller om man råkade ut för någon ubåtsattack under resan. I de hemliga skrivelserna angavs kurser etc. för att fullfölja resan eller till ny mötesplats. Särskilt uppmanades befälhavarna att i möjligaste mån följa instruktionerna. Engelsmännen hade spanings- och patrullverksamhet längs dessa router om fartygen skulle bli utsatta för attack eller behövde annan hjälp. Efter konvojens upplösning styrdes i enlighet med instruktionerna. Efter några timmar var vi utom synhåll för de övriga fartygen.

Kvart över sex på kvällen på lat.N59°. och long.W27°.30′ träffades fartyget utan föregående varning av en torped som tog om babord i treans lastrum. Träluckor, skärstockar och även en del av salongshuset, bryggorna och husen där flög i luften. Förste styrman Svedenborn, som befann sig på taket av telegrafisthytten där han höll utkik, kastades överbord och mannen vid rodret, lättmatrosen Arne Johansson dödades omedelbart.

Jag stod på undre bryggan om styrbord när explosionen inträffade. Jag förlorade för några sekunder alldeles fattningen på grund av den oerhört skarpa metalliska knallen som gjorde mig yr i huvudet. Jag såg att allting vändes upp och ner och strax därpå låg jag i vattnet och såg hela fartygets fördäck, precis som ett snett tak över mig. Därefter drogs jag under vattenytan där jag kände att jag träffades av föremål som kom farande emot mig. Jag förstod nu att jag sögs ned med det sjunkande fartyget och arbetade så mycket jag kunde för att nå vattenytan igen. Det tog lång tid och jag fick i mig mycket vatten.

Till slut märkte jag att jag nått vattenytan igen och till all lycka upptäckte jag en trälucka som flöt nära intill mig. Jag klängde mig fast på den men jag var mycket utmattad. Blodet strömmade över ansiktet från ett sår i pannan och vid vänstra ögat. Jag kunde inte se långt men hörde nödrop runt omkring mig. Jag började känna smärtor i vänstra sidan och kunde inte röra min vänstra arm. Jag blev också svag av det iskalla vattnet så jag tänkte att nu är det slut, eftersom jag också hade svårt för att hålla mig kvar på luckan.

Men så hörde jag röster alldeles intill mig och kände att någon fattade tag i mig. Det var andre styrman Magnusson och lättmatros Jönsson som räddat sig i fartygets motorbåt som de fann flytande efter fartygets kantring och de paddlade nu omkring och räddade flera av oss.

Jag upptäckte en av fartygets två flottar som låg ett stycke ifrån oss och jag fördes dit. Flotten blev vår räddning eftersom Liguria kantrade och sjönk. På mindre än en minut drogs båda livbåtarna ned i djupet. Tre man hade visserligen hunnit upp på båtdäcket för att fira styrbords livbåt, men de kastades först mot skorstenen och sen överbord, En av dem blev räddad. Det var telegrafisten. Förliga flotten, som hade sin plats på tvåans lucka, sprängdes sönder vid torpederingen. På flotten befann sig ett flertal av besättningen som lyckats rädda sig, men nödropen hördes fortfarande avlägset i den höga sjön och dyningen. Andre styrman och lättmatros Jönsson gav sig iväg i den lilla båten för att även rädda dessa. De lyckades och återkom med förste styrman och stewarden, som de funnit flytande på plankor. Förste styrman var svårt skadad. Ena benet var avbrutet nedanför knäet.

Nödropen upphörde och när vi räknade de överlevande var tretton man räddade och tretton försvunna.

Enligt andre styrman hade ubåten gått upp i övervattensläge efter torpederingen och styrman såg folket stå där ombord och betrakta männen som låg i vattnet. Ubåten styrde bort utan att hjälpa och vi fick aldrig veta dess nationalitet. – Första natten på flotten blev lång och svår Vi var ju alla genomvåta och frös hemskt. Temperaturen var blott en eller två plusgrader och det var ständig överspolning och hagelbyar. Vi hyste heller inget hopp om räddning så långt ute på Atlanten i dessa tider, då sjöfarten var så begränsad. Jag märkte det på männen, men inte ett ord yttrades. För övrigt förekom inga som helst klagomål. Det var ju krig och alla visste på förhand vad vi eventuellt kunde råka ut för.

Av de kläder som fanns ombord på flotten var oljerockarna av stort värde, så långt de räckte till. En del blev ju utan. Filtarna och tröjorna blev våta, så dessa blev till mindre nytta. Det fanns också några Mörners livdräkter på flotten, men de var stora och klumpiga och svåra att röra sig i. Ombord hade varje man sin dräkt men man hade dem ogärna på sig och olyckligt nog gick fartyget under så fort att ingen fick tid att ta dräkten på sig.

På morgonen den 30 mars var vi så genomfrusna att vi tyckte vi var i behov av något varmt. Kaffe kokades i motorbåten. En del drack, andra inte, de var för medtagna. Vattenförrådet i flotten utgjordes av två kaggar om femton liter vardera .. Detta kunde inte räcka så länge och jag själv var oförmögen att hålla uppsikt över dem så att det inte slösades. Jag kunde knappast se för att blodet hade stelnat i ansiktet och ögonen. Hela kroppen var öm och under natten hade jag delvis legat i vatten, så jag insåg att jag inte kunde härda ut länge på flotten. Jag bytte plats i motorbåten med en eldare, som inte var skadad. Jag lade mig på botten av båten och låg där tills vi blev räddade. Motorbåten läckte rejält av de skador den fick när den kom i vattnet. Natt och dag turades andre styrman och lättmatros Jönsson om att hålla den läns. Den lilla båten tog också många sjöar över sig Till en början var vi fastgjorda vid flotten men detta kunde inte fortsätta, då flotten och båten högg mot varandra och det var risk att båda skulle bli sönderslagna. – Vi gjorde loss och ödet fick sedan avgöra om vi kom för långt ifrån varandra. Vi hade tur. Under hela tiden drev vi inte längre bort från varandra än vi kunde upptäcka flotten på ett par mils avstånd när vi befann oss på toppen av en dyning.

Vi gjorde dock vad vi kunde för att behålla varandra i sikte och detta med beräkning att flotten var lättare att upptäcka av fartyg vid en eventuell räddning.

Detta visade sig sedermera också vara riktigt. Ångaren som räddade oss hade bara sett flotten. Men befälet på ångaren blev varskott av de räddade att en liten båt skulle finnas i närheten.

Ett par dagar efter det att båten och flotten lösgjorts från varandra kom vi i närheten av flotten igen och då fick j ag veta att förste styrman och tredje maskinisten, som var dansk, hade avlidit. De låg döda en morgon och ett dygn senare sänktes de i havet.

Förste styrman var svårt skadad, så han kunde inte leva länge i kylan. Han var dock tapper och en dag såg vi honom hålla sig upprätt i flotten och ordna med tältningen som blåst ned och som han förbättrade. Tredje maskinisten var en ung, kraftig man som visade sig mycket nedstämd till sinnet och frös oerhört. Han var tunnklädd, så döden förorsakades nog av kylan för han var för övrigt inte skadad.

Dricksvattnet tog slut efter två dygn och törsten började göra sig allmänt gällande. Mat fanns men någon hunger tror jag inte någon kände. Däremot törst, och jag tror att den som lider av svår törst sällan känner hunger. Törsten var olidligt svår, orsakad av allt saltvatten som några av oss svalt då vi låg i vattnet. Vi började förlora känseln i fötterna och dessa började svullna .. Jag hade förlorat mina stövlar när jag var under vattnet då fartyget sjönk.

Vi behövde dricksvatten. En del av männen (hörde jag senare) började dricka sjövatten i smyg och andre maskinisten Nygaard, han var norsk, fick plikta med livet för det. Han avled ombord i ångaren som räddade oss. Jag var mycket dålig för övrigt men törstens verkningar var värre än allting annat. Vi såg hagelbyar långt borta vid horisonten, vilka vi förhoppningsfullt tänkte skulle komma över oss. Det som kom var för litet hagel för att ge oss någon svalka att räkna med. Men vi var mycket noga med att få i munnen det lilla som kom.

Under förmiddagen den 4 april upptäckte andre styrman en ångare vid horisonten som stävade mot oss. Till en början trodde jag inte mycket på detta, för styrman hade förut upptäckt så många fartyg vid horisonten, som bara var synvillor

Menjag förstod sedan på mannens glädje att det var verklighet denna gång.

Jag kunde inte resa mig från botten i båten för att konstatera om det var en båt styrman såg. Styrman rapporterade ideligen båtens rörelser och lättmatros Jönsson svängde med en stor flagga på en avbruten stång. Till vår ledsnad vände båten och vi höll på att ge upp hoppet. Efter en timme stävade fartyget återigen mot oss. Flotten var ur sikte för oss. Efter flera till synes egendomliga manövrer kom så ångaren ned till oss på eftermiddagen och vi paddlade upp till långsidan, där villiga mannar firade sig ned till vår båt och hjälpte oss ombord.

De surrade fast mig i en båtsmansstol och halade upp mig. Liksom de övriga i min besättning bars jag in i den rymliga salongen, där vi alla fick den bästa och mest omsorgsfulla behandling som tänkas kunde. De klädde av oss och vi blev torkade och fick torra kläder som befälet och manskapet delade med sig åt oss. Så fick vi vatten, först endast litet, sedan cognac i varmt vatten och vi kände oss mycket belåtna.

Vi befäl placerades i befälets hytter och manskapet i andra hytter, Jag fick ligga i kaptenens hytt, där det bäddades på en soffa till mig. Fartyget som räddade oss var Athenic och hemmahörande i Hull. Hon var på resa från Montreal till England med last av spannmål och lastade niotusen ton. Kaptenens namn var Agnes och han berättade att två dagar innan de upptäckte oss gick de i konvoj, men när de blev attackerade av ubåtar och sex fartyg sänktes skingrades konvojen. Den händelsen blev vår räddning. Vi trivdes bra ombord och fick den bästa möjliga vård. De visste inte hur väl de ville oss. De egendomliga manövrer som de gjorde innan vi blev räddade, berodde på att då befälet på Athenic upptäckte flotten misstänkte de att den var en ubåt så de vände igen. De kom sedermera underfund med att det var en flotte med presenning över. De var tvungna att fira en livbåt i sjön för att ta ombord de orkeslösa männen från flotten. – Fredagen den 5 april meddelade kapten Agnes att andre maskinist Nygaard avlidit tidigt på morgonen samt att allt gjorts för att rädda honom men förgäves.Mannens tunga och svalg hade svullnat så han inte fick luft.

Klockan fem på eftermiddagen, när jag drack te som serverades mig på soffan i kaptens hytt, inträffade en våldsam explosion med den vanliga hårda knallen aven torped. Nu var det färdigt igen.

Bord, stolar, lampor, glas och träpanel yrde om huvudet på mig och egendomligt nog skadades jag inte. Jag kände ingen oro över det inträffade, utan fick för mig att nu stannar jag kvar och går under med fartyget, för vad skulle jag göra. Jag kunde inte gå, hade svårt att ens röra på mig. Fötterna var så svullna så jag blev rädd bara jag såg på dem och tårna hade börjat bli svarta. Jag hade bara underkläder på mig och hytten var i en enda röra. Jag tyckte att här fanns ingen räddning och inte heller någon hjälp att få.

Men ödet ville annat! Jag låg kvar och väntade på att fartyget skulle sjunka eller kantra, men ingenting hände. Jag hörde skrik och kommandorop från däck. Då tänkte jag att jag ändå skulle försöka krypa ut ur hytten och rädda mig. Jag kom att tänka på fartyg som jag sett torpederas, som tagit upp till tjugo, trettio minuter innan de försvunnit under vattnet. Då jag fick upp dörren om styrbord fick besättningen i livbåten syn på mig och ropade: “You must hurry on captain, if you want to be saved. “Jag kröp till en trappa som jag lyckades ta mig ned för och kom så till livbåten som hängde i jämnhöjd med shelterdäcket.

När jag kom ombord fick jag en kappa på mig och en filt om benen. Båten firades i vattnet och roddes ut från fartyget, som fortfarande låg och hävde sig i dyningen. Det var två livbåtar som låg på ett avstånd av hundra meter från det dödsdömda fartyget. Det gav nu ett dödsskri ifrån sig, för ångvisslan stod öppen av någon anledning. Efter tio, femton minuter inträffade en explosion akterut och en väldig rökpelare syntes När den andra torpeden träffade skrovet sjönk hon på några sekunder och försvann från ytan med ett fräsande ljud. Vi var åter igen ensamma på ett öde hav, men denna gång i en livbåt som var fullpackad med folk. Tjugosex man tror jag att vi var. Vinden var kall och från nordost, med hagelbyar, och ökade under natten. Kapten Agnes, som förde befälet i den livbåt som jag var i, berättade att de hunnit sända ut SOS och positionen. Detta fyllde oss med ett visst hopp om snar räddning. Den natten i livbåten var för mig, min telegrafist och steward mycket plågsam, eftersom vi tre hade förfrusna fötter. Hela natten turades besättningen om vid årorna för att hålla båten mot vind och sjö. Vi hade även drivankare ute förut. Lördagen den 6 april vid middagstiden siktade vi något som såg ut som ett stort slagskepp. Besättningen jublade och skrek och en filt hissades upp i masten.

Det var en korvett och efter en timmes tid var den framme vid oss. Eftersom sjön var ganska hög var det svårt att borda korvetten, men därifrån sköts raketlinor som vi fångade och väl uppe vid sidan fanns många unga män ombord, som hängde över relingen och fattade tag i oss och drog oss ombord. Men fort måste det gå för det fanns ubåtar i närheten. Fyra timmar senare togs även den andra livbåtens besättning ombord.

Jag vill nämna att vid torpederingen av Athenic blev hela besättningen räddad och även de överlevande från Liguria. Andre maskinistens lik blev kvar ombord. Av min besättning, mig inräknad, var nu endast tio man kvar, fyra svenskar, en finne, en estländare, två britter och två newfoundländare.

Ombord på korvetten fick vi efter omständigheterna bra vård. Jag blev placerad i chefens hytt och fick särskild uppassare. Fartygets läkare undersökte mina skador men kunde endast ge förband. Under resan till Liverpool var korvetten ständigt oroad av ubåtar. Det avlossades skott och fälldes sjunkbomber ideligen. Chefen berättade för mig att de sänkt en ubåt och tagit befälhavaren och en man till fånga. Dessa båda var också ombord.

Tisdagen den 8 april på kvällen anlände vi till Liverpool där ambulanser stod redo på kajen och förde oss till sjukhuset. På kvällen opererades min vänstra axel, som var krossad.Av besättningen kunde sex man lämna sjukhuset redan efter en månad.


Jeppe
av Donald Addison
Detta är en berättelse om en svensk sjöman, en verklig svensk sjöman från Brantevik. Han föll på sin post, mördad aven tysk torped i Nordatlanten 1941.

En oktoberdag 1915 låg en liten tremastbark utanför Kustens brygga i Göteborg och lastade trä för Delagoa Bay i Ostafrika. Skutan var nyligen köpt från Norge av en Göteborgsredare och hade blivit översedd på Lindholmens varv.

Och nu, då den snart var färdiglastad, skulle det mönstras full besättning. Då för tiden fanns det endast en liten förhyrningsbyrå. Jag tror

i Redarföreningens regi, i Sjömanshuset. Man var dock inte tvungen att söka hyra där. Det mötte inga hinder att själv gå upp på rederikontoret och få ett jobb på något av fartygen.

Jag hade fått hyra som jungman då skutan köptes till Göteborg och hade varit ombord ungefär en månad tillsammans med en annan grabb, som också skulle segla in sina månader i råtacklade djupvattenskutor. Det fodrades på den tiden för att få börja i styrmansklassen på navigationsskolan. Jag hade varit ute ett år förut, men bara på steambåtar och nu skulle alltså det verkliga sjömanslivet börja. Kriget hade hållit på ett år och en del fartyg hade blivit minsprängda, men det avskräckte inte ty man var ung och äventyret lockade. Då fanns det ännu romantik till sjöss, verklighetens hårda romantik. Det fanns avstånd kvar på jorden, stora hemlighetsfulla avstånd på haven där så mycket kunde hända. När man efter månader kom fram till det främmande landet fick man med egna sinnen och ögon uppleva det som man fantiserat om under geografilektionerna i skolan. Den torra “Carlssons Skolgeografi” la nog grunden till rese- och äventyrslusten i mången pojksjäl på den tiden.

Nu finns det inga avstånd längre och inga lockande hemlighetsfulla främmande land för pojkfantasin att irra bort sig i under långa skoltimmar. Radion och flyget har avskaffat avstånden och romantiken till sjöss, och kanske är det lika bra. Men vad som inte är bra är att tekniken också har avskaffat sjömannen, “Sjömannen” med stort S. Kvar finns bara hans efterträdare, fartygsarbetaren, i sin ombonade och av välfärdsparagrafer omgärdade tillvaro. Och det behövs väl inte mer i nutidens moderna farkoster på haven.

Barken, vars namn var Zaritza, var alltså snart färdiglastad och vi skulle vara fulltaliga ombord. Det stora äventyret skulle börja. Matroserna, de riktiga djupvattensyankarna, skulle mönstra på och det var ju de som skulle lära oss pojkar att bli goda segelskutsjömän.

Dagen innan vi bogserades ut på Rivöfjorden, fattades ännu en. matros. Någon hade hört styrman, som var från Skillinge i Skåne, säga till konstapeln, den oexaminerade 2:e styrmannen, att det skulle komma en “redig påg” där nerifrån. Vi pojkar var litet spända på hur den nye matrosen skulle se ut. De andra gamlingarna verkade rätt så hyggliga.

Vi låg i bojarna utanför gamla Kustens brygga, där som Londonpiren nu ligger. Jag hade törn på eftermiddagen i jollen för att sätta ombord folk som ropade an från bryggan. Och när jag tittade bort åt bryggan, så stod där en man som skrek och viftade med armarna. Jag vrickade i land och där mötte jag honom, Jeppe, för första gången. En kraftig, blond, blåögd svensk sjöman. Han verkade så ung, ungefär i min egen ålder, aderton år, så jag började undra om det verkligen var den nye matrosen. Men så kom sjömanskistan och säcken ner i jollen och så med ett vigt hopp grabben själv.

När man träffar en människa första gången är det ofta något i det omedvetna som säger ifrån om man gillar den eller ej. Då Jeppe och jag stod mitt emot varandra i jollen och han räckte fram sin näve, en kraftig, bred och valkig sjömansnäve, och vi skakade hand så kände jag med ens att det var något att hålla i. Det var något av trygghet, lugn och vänskap som strömmade ut från honom och j ag tror att han kände något liknande.

“Jag är den nye matrosen som ni väntar på. Jag heter Jeppson och dom kallar mej för Jeppe, men du ska inte tro att jag är någon djäkla jeppe för det. Vad heter du själv förresten?” Jag sade mitt namn, att jag bara var jungman och att detta var min första segelskuta.

Snart hade Jeppe fått sin plats i skansen i en överkoj, kistan placerad nedanför kojen, oljekläderna upphängda på en spik vid dörren och sjöstövlarna under kojen. Och så på med dongeristäIlet, remmen med sjömanskniven och ut på däck till knallen för att få jobb.

Besättningen var nu fulltalig och det var mycket att göra innan vi skulle gå följande dag. Alla stormsegel var bända. Vi skulle norr om Skottland för att komma ut i Atlanten och få fritt vatten för minor, som det fanns gott om i Nordsjön. Det var ju krig.

Däckslasten bestod av tretumsplank och skulle surras. Den sista provianten kom med skeppshandlarbåten och hivades ombord. Färskvatten skulle fyllas och mycket annat klargöras.

Vi var nog åtskilligt trötta när kvällen kom klockan sex, ty arbetstiden var inte slut förr. Sedan kom babiantörn på natten. Något som hette övertidsersättning var inte uppfunnet. Lättmatroserna och jungmännen, sex till antalet, fick dela upp vakthållningen under natten, från sex på kvällen till sex på morgonen, och det var detta som kallades att gå babian.

Så kom då avseglingsdagen. Vinden hade under natten kastat om till en ostlig laber bris och vi behövde aldrig ankra på fjorden, utan bogserbåten drog oss ett par mil utanför Vinga där vi släpptes. Tre tutande i ångvisslan till avsked och vi hade börjat vår långa resa till Lorenzo Marques. Det skulle ta fyra månader på dagen innan vi skulle ankra där, men det visste vi inte då.

Jag och Jeppe kom på samma vakt och det var jag mycket glad för, för en hyggligare kamrat och läromästare i allt vad ändar och tåg hette kunde jag inte få. Under hundvaktens fritörn lärde mig Jeppe allt om brassar och fall, gårdingar och gigtåg och om var de hade sin p lats på knapar och nagelbänkar, samt mycket annat om riggen och skutan som var nödvändigt att kunna.

Mot slutet av vakten började det friska i och order kom att ta fast röjlar och bramsegel. Jungmännens jobb var röjlarna och det fick inte gå mer än en grabb på varje rå. Det skulle aldrig falla en lättmatros eller matros in att gå upp på en röjel. Det skulle småpojkarna klara av själva. Men Jeppe, han följde med mig upp på storröjeln och visade mig hur man lättast gör fast den, sedan åkte vi ner på bramrån och gjorde fast bramseglet tillsammans. Vi var långt före fockmastgänget i däck och Gubben tyckte det var flinkt gjort, men jag tror aldrig han kunde se i mörkret att vi var två man på röjeln.

Ja så var Jeppe. Alltid färdig att ge en kamrat en hand och i synnerhet oss nybörjare. De äldre matroserna gav honom ibland ett glåpord för hans hjälpsamhet, men det tog inte Jeppe så värst hårt.

På sin breda gemytliga skånska svarade han bara: “Sköt dig själv min påg, på det må dig väl gå.”

Vinden ökade mer och snart låg vi för stumparna i en storm från västnordväst. Och nu fick vi känna på vad det var för ett slags skuta som norrmännen sålt. Svaga blänkar hade setts i kvällningen av Listers fyr, akterut om styrbord. Så vi gick gott klara från land. Sjön var våldsam och det tjöt och vrålade i riggen. Hon grävde ner sig ibland i sjöarna och då riste och skakade hela skutan så vi undrade hur det skulle gå. Och det gick inte länge. Strax efter det att åtta glas gått och den andra vakten tagit emot hundvakten, hade vi just hävt oss i kojerna fullt påklädda. Då skakades hela skutan av ett våldsamt brott och ett fruktansvärt brak hördes genom stormens vrål och dån.

Jeppe tog ett enda jump ut på durken och skrek: “Opp pojkar, riggen går! ” Vi hörde skrik och kommandorop och just när vi öppnade lä skansdörr för att törna ut, kom en man av vakten och skrek: “Alle man på däck. storbramstången har gått!”

Att för en nybörjare försöka beskriva vad som hände är svårt. Stormens dån och tjutande i riggen, de våldsamma krängningarna, de vita skummande brotten, allt ett enda vrålande inferno. Och över allt detta där uppe i mörkret den avbrutna bramstången och rårna som hängde och slog våldsamt mot den kvarvarande riggen. Och mörkret, det hemska svarta mörkret som vi skulle arbeta i till väders för att klara skutan.

Två man surrades vid ratten, för en kunde inte klara den i de hårda knyckarna när brotten kom. Skepparen själv bredvid dem med en megafon i handen och ropande ut sina order: “Fem man till väders och gör fast den brutna stången och rårna. Konstapeln tar de andra och gör klart på däck. Svikta barduner och vant men se upp för brotten.”

Det var klara order. Inte fråga om det gick. Det skulle göras. Jeppe var förste man till väders och efter honom kom vi andra som hade fått order att hjälpa honom. Lugnt och säkert gick han upp, den nittonårige matrosen, och hade fullt klart för sig hur han skulle klara av det. När gryningen kom borta i öster och vi började skönja konturerna av däcket därnere under oss, då hade vi slitit och hängt i över sju timmar till väders. I varje ögonblick väntade vi att riggen skulle gå och vi skulle följa med i det kokande helvetet på utsidan. Men nu var allt klart. Bramstången hade gått jäms med salningen och bara en liten stump stack upp.

Den avbrutna stången och rårna låg surrade på däck. Alla hoptrasslade barduner och stängrigg, brassar och gigtåg, allt var utrett och bortstuvat. Det var fem genomvåta och dödströtta pojkar som äntrade ner, och vi hade bara en tanke. En mugg rykande kaffe och så få törna in några timmar.

Då vi kommit in i skansen och försökt få på oss några torra kläder kom den gamle stewarden med en flaska whisky från skepparen och delade ut ett spetsglas per man. Det rann som eld genom halsen och den genomfrusna kroppen. När vi äntligen kommit upp i kojen och kilat fast oss för att ligga pall under slingringarna, hördes en röst bortifrån Jeppe. “Pågar, ni skötte er förbannat bra och tack ska ni ha, er är det ingen fara med.” Det var nog inte utan att man kände sig lite stolt därunder filten, trots tröttheten. Nu var man en riktig sjöman och ingen steambåtsyankee längre.

Så rundade vi Skottland och kom ut i Nordatlanten med vår trasiga rigg och under ständiga motvindar. Äntligen en dag fick vi känning av nordostpassaden och vi kunde stuva undan sjöstövlar och vinterkläder. Passadseglen bändes under och det ständiga sättandet och bärgandet av seglen uppe i Nordatlantens stormar försvann.

Seglen var brassade bidevind och det var nästan endast på allemansvakten på kvällen som brassarna tajtades. Vi pojkar måste upp och naja gårdingar, som knallen på sin vakt gick och ryckte loss. Det var nog av ren välvilja mot oss jungmän som han gjorde det, ty han var rädd att vi skulle stelna till i benen om vi inte jämt och ständigt hängde till väders. – Ja det var underbara dagar där nere i passaderna under ekvatorn. På fritörn på nätterna låg vi på däck och stirrade upp på himmelens myriader av stjärnor, eller hängde över brädgången och såg ned på mareldens sällsamma skådespel längs fartygssidan.

Djupt nere i vattnet syntes ljusstrimmor efter fiskar, som jagade varandra och akterut låg hajarna, lata och slöa och väntade på att något avskräde skulle kastas överbord. Ibland dök de upp till ‘ytan och då skar ryggfenan en linje av mareld genom vattnet.

Seglens stora gråvita, bukiga massa tonade bort sig i höjden, vindens svaga sus i riggen och de hundratals blockskivornas entoniga knirkande, allt andades stillhet och en skönhet som endast den som upplevt en passadnatt i en djupvattenskuta kan förstå.

Det var under sådana nätter som vi kom varandra närmare, vi pojkar som låg där i den ljumma tropiknatten på däck. På det oändliga havet där vi inte sett ett fartyg på veckor, där behövde vi varandra. Kanske vi måste tala med någon om flickan, hon på kortet där inne på skottet i kojen. Vad gör hon just nu? Vi, som ska ha det så bra när jag läst och blivit kapten någon gång, på eget fartyg, kanske. Eller hur har far och mor det, eller grabbarna i kvarteret? Saknar dom mej tro?

Jeppe och jag låg många nätter och pratade. Han var en stillsam och egentligen ganska tyst pojke. Men dessa underbara nätter kunde öppna det innersta av våra tankar och hjärtan. Tankar som vi under dagens ljus aldrig skulle ha yppat för någon.

Han talade om hur han fick göra sin första resa till sjöss redan vid nio års ålder på sommaren under skollovet. Det var på faderns brigg, som hette Esmeralda, och han fick redan då hjälpa till med vad han kunde. När han var tretton fick han följa med som kockpojke. Upp varenda morgon klockan fem för att ha kaffet färdigt halv sex. Och så hålla på hela dagen till sena kvällen. Kockpojken var alle mans hund på den tiden i östersjöskutorna. Men sjömän blev det av pojkarna. Sjömän som kunde sitt jobb vid tidiga år. Han hade nu varit matros ett år, men detta var hans första djupvattenskuta. Han måste tänka på att tjäna ihop så pass mycket att han kunde läsa styrmans- och sjökaptensexamina.

Om ett år skulle han in i kommissen och när den var klar hade han tänkt att han skulle börja på skolan i Kalmar. Jeppe var rädd för att han inte skulle klara av det, för han hade ju bara folkskola, som han sa. “För dig blir det väl ingen konst, du som gått på läroverk”, kom han alltid med, när vi resonerade om det. En gång, när han verkade mer oroad för sin skolgång än vanligt, sade jag till honom: Jeppe, om du försöker ta styrmansexamen på navigationsskolan, så kan du ge dig fasen på att du gör det också:” Då sken Jeppe upp och sa: “Månn dä.”

En natt när vi varit tysta länge, och bara tittat rätt upp på stjärnorna, sa Jeppe sakta: “Tror du det finns en Gud?” ,

Frågan kom inte överraskande. Under de långa, ensamma timmarna till rors eller på utkik och med bar himmel och hav runt omkring oss kom nog tanken till oss alla. Den guden som vi fått inpräntat i våra sinnen från det vi var små barn, skräckens Gud, som slagits in i bamasjälen med rottingen när vi inte kunde rabbla upp Luthers lilla katekes eller psalmverserna utantill i skolan, mot den guden hade trotset i den uppväxande ynglingasjälen vuxit fram.

Men här ute, här mötte vi en annan guddom, som vi aldrig känt förut. Oändlighetens, evighetens Gud. Vi kände honom alldeles inpå oss, den store mäktige, som fanns om dagen i den brännande solen, stormens tjut, i brottsjöarnas våldsamma kraft.Eller under nattens stilla timmar då vi låg där på däck och såg ut över ett månbelyst hav eller blickade upp mot stjärnorna som tindrade på himlavalvet.

Vi mötte ensamhetens och skönhetens Gud och vi trodde på honom. Trots allt som hände i jordens många länder, där krigen rasade och tusentals människor dödade varandra varje dag, så trodde vi och kände att det fanns en makt som rådde över våra sinnen, en storhet vi inte kunde se men väl förnimma. Så talade vi under ensliga vakter, Jeppe och jag. Den dag många år senare, då han mötte sitt öde på Atlanten, är jag säker på att han fortröstade på den gud som vi i unga år så intensivt kände.

Under skiftande vindar och väder närmade vi oss sakta men säkert vårt mål. Det kunde ju inte gärna bli någon snabb segling med vår trasiga rigg. Dagarna blev långa och enformiga och vi fordrev tiden med sjömansarbeten och småplock, skutmodeller eller flaskskepp. Ibland fångade vi en haj, och då skulle det göras spatserkäppar av ryggraden och mycket annat. Av albatrossen fick vi tobakspungar av fötterna och handtag till käppar av näbben.

Vi rundade Goda Hoppsudden och äntligen den 9 mars 1916 gick ankaret i botten på Lourenzo Marques redd. Det var då etthundratolv dygn sedan vi lämnade Göteborg.

Under uppehållet fick vi reparera vår knäckta storbramstång. Timmerman fick yxa till en ny av en reservspira och riggningsarbetet gjorde vi själva. Det var mycket att lära for oss pojkar. Det blev inte så många gånger vi kom iland for att se på stan, ty skulle man skrapa ihop några slantar för att läsa på, så fick man allt vända på dem ett tag. En matroshyra var då sjuttiofem kronor, lättmatros femtiofem och jungman trettio kronor, allt per månad. Någon krigsrisk hade ännu inte kommit till när vi mönstrade på och vi fick aldrig någon sådan. Det blev till att sitta ombord på kvällarna och prata på däck tills vi somnade på madrasserna därute. I skansen var for varmt.

Det var aldrig riktigt tyst om natten, för långt efter det de elektriska pianona slutat sin skrammelmusik på hamnkrogarna, så höll negrerna på i byarna utanför staden med sina trummor och entoniga sång. Och nattens alla djur och moskitos höll på med sina läten och surranden tills solen gick upp över bushen. Många i besättningen fick malaria och en dag var också stewarden färdig. Jeppe, som varit kockpojke, fick sköta mathållningen, Naturligtvis skulle han ha en grabb till hjälp och då åkte jag in i den lilla byssan. Men efter några dagar måste Jeppe också törna in och då fick jag ensam klara biffen.

Lossningen av trälasten sköttes av negrer, kolsvarta, kraftiga karlar med en muskulatur som den vackraste skulptur. De var som stora, snälla barn och sjöng dagarna igenom. Först tyckte man att det var väldigt enformigt med detta ideliga upprepandet av samma ord och toner för varenda planka de lyfte, men snart blev man van vid det och saknade dem, då de gett sig av på kvällen.

Efter tre veckors lossning var lasten ute och vi lastade sand som ballast. Vi skulle gå tomma till Beira, längre norrut längs kusten. Där skulle vi ha en last av mangrovebark upp till Philadelphia. Den 5 april bar det av igen, men det tog oss nio dygn att kryssa upp den lilla biten under ständiga motvindar. Den 14 ankrade vi på Beiras redd och det fanns då sex man liggande i malaria ombord och fler skulle det bli. Över halva besättningen låg inom några dagar på det så kallade sjukhuset. Det var en före detta teaterlada, förfallen och provisorisk liksom hela den lilla staden. De manliga patienterna låg nere i salen och sängarna var placerade runt ett stort träbord där alla medikamenter fanns. En gång i veckan kom en portugisisk läkare från Lourenzo Marques. Skulle det opereras skedde detta på träbordet i allas åsyn. Den kvinnliga avdelningen var uppe på scenen. Allt skedde för öppen ridå kan man nog säga, ty ridån fanns inte kvar längre.

En ledsam händelse inträffade ombord under uppehållet i Beira. Vår timmerman, som egentligen inte var någon sjöman utan snickare, föll en dag från storrån ned i lastrummet. Han skadade sig svårt och nästa dag avled han på sjukhuset. Då det var mycket varmt skulle han begravas så snart som möjligt. Jag fick då vara med om mitt livs egendomligaste begravning.

Staden, som låg på sanddyner, hade inge riktiga gator utan tätt intill bungalowerna låg stora flata stenar, som bildade ett sorts trottoar, där fick bara de vita gå. Ute på körbanan kunde inga fordon komma fram, ty hjulen sjönk ner i sanden. Istället var det mitt i gatan placerat tunna räls på grova stockar, som tjänstgjorde som syllar. Rälsen löpte på alla gator, som dock inte var så värst många. Varje vit familj hade en liten tralla eller plattvagn på spåren. De såg mycket lustiga ut. På dem var flera stolar placerade och över det hela hängde en färggrann baldakin för att ge skugga. Som drivkraft tjänstgjorde två kraftiga negrer, utstyrda med tofsar och girlanger och stora fjäderbuskar på huvudet. Svenske konsuln, en gammal engelsman, hade lånat ihop en del vagnar till begravningen. Det gick nämligen ett spår in i djungeln till de vitas begravningsplats. – Det var en egendomlig syn, detta liktåg, som jag aldrig glömmer. Främsta vagnen där den enkla kistan, svept i en svensk flagga stod. Så närmast en vagn, där konsuln med fru, kapten och styrman satt. Sedan en rad trallor med dem av manskapet som inte var sjuka och några av de vita stadsborna som ville följa den svenske sjömannen till hans sista vilorum i främmande land. Sakta rullades vi ut i djungeln till den ödsliga kyrkogården, allt under trallnegrernas dämpade sång. Kapten läste begravningsritualen och jordfäste med de tre skovlarna sand. Så sjöng vi en psalm och det hela var över.

Men då vi skulle gå tillbaka till vagnarna kom en gammal svenska som hade en sjömanskrog nere vid hamnen fram till kapten och sade till honom att lämna ett par man vid graven minst ett dygn, för annars skulle snart negrerna i bushen komma fram och gräva upp liket för att se om det fanns några kläder att stjäla. Efter ett dygn hade det ruttnat så av värmen, att det luktade för mycket. Begravningen hade ägt rum klockan åtta på morgonen då hettan ännu inte blivit svår.

Två man lämnades tills vidare som vakt. Jeppe och jag skulle avlösa dem senare på dagen. Vi skulle ombord först och äta och ta med oss lite vatten och mat. När vi skulle lämna skutan på eftermiddagen kom kapten fram till oss och gav oss var sin revolver. Jeppe fick dessutom en ask patroner. “Skjut i luften först pojkar om det behövs. Vi hör skotten hit ner och kommer så fort vi kan, men var inte rädda för att pricka om det så skulle vara, får här är ju krig också, som ni vet.” Beira låg ju i Portugisiska Ostafrika och gränsade till Tyska Ostafrika. De stackars negrerna slogs för livet mot varandra under vitt befäl.

Det var två rätt så tysta och allvarliga pojkar som traskade iväg på rälssyllarna. Någon tralla fick vi inte. När vi kom fram till graven och avlöste de båda andra, så var de alldeles slut av törst och hetta. De hade stått där i solen alldeles oskyddade i nära fem timmar. En del negrer hade strukit omkring i av bushen men ingen hade vågat sig fram till graven. Så gick de fram till gravkullen, strök av sig mössan och sade· adjö till gamle träsmen, önskade oss good luck och försvann längs spåret. Tysta och stilla vankade vi av och an bland gravkullarna och kände oss inget vidare till mods. Jeppe hittade några plankor som riggades upp till skydd mot solen. Det blev bara skugga för en av oss, så vi turades om att ligga under planktaket. Vid sextiden gick solen ner och det blev snart mörkt. Månen var uppe till midnatt. Sedan hade vi bara den dunkla stjärnhimmelen över oss. Vilan under plankorna var slut.

Vi höll oss tätt tillsammans, för vi kände oss obehagliga till sinnes, både Jeppe och jag. Svagt skymtade vi träkorsen och en och annan gravsten i stjärnljuset. Sandens enformiga knarrande under våra fötter, i fjärran negertrummorna och sången, ett och annat tjut från något djur inne i djungeln. Allt gav en förtätad, trolsk och overklig stämning. Vi talade inte mycket, men när något rörde sig mellan buskarna så höjde vi omedvetet rösten båda två liksom för att tala om “kom inte hit. för här finns vi kvar ännu,” Ingenting hände på hela natten, fast spänningen blev olidlig allt eftersom tröttheten tog överhand. Det tycktes aldrig bli morgon. – Äntligen, böljade skyn bli rosafärgad borta i öster. När solen gick upp över trädtopparna och tusentals fåglar hälsade den med sin sång visste vi att den längsta nattvakten i våra unga liv var till ända. Vi behövde inte stanna där längre enligt våra order. Sakta gick vi fram till graven tog av våra mössor och sade adjö till vår gamle skeppskamrat som låg där nere, död. Tårarna föll efter kinderna på två sjömanspojkar från nordanland, och det skämdes vi inte för. Så knallade vi tillbaka efter spåren ned till hamnen. När den smäckra riggen av Zaritza skymtade över trätopparna sa Jeppe:” Hellre en veckas storm på Nordatlanten än en sådan natt mer” och det var vi fullt överens om.

Det var mycket sjukligt ombord under uppehållet i Beira och halva besättningen låg på sjukhuset i malaria. Mangrovebarken som vi lastade dels i säckar och dels lös, var ett.otyg att få ombord.

Hela skutan och vi själva blev rödfärgade av dammet från lasten. Den användes för övrigt till att göra rödfärg av i Staterna. Mängder av kryp och insekter vimlade i hela fartyget. Alla längtade vi att få komma ut till sjöss igen och få andas härlig frisk sjöluft. Den 14 maj var vi äntligen klara. De sjuka fick komma ombord, men en jungman, som var alltför dålig fick lämnas kvar. Och så lättades ankaret under en shanty. Den lilla bogserbåten drog oss ut på yttre redden, där vi låg kvar i två dygn i väntan på god vind. Den kom den 17 på morgonen och så bar det ut igen, bound for Philadelphia, USA.

Det var en underbar känsla att få komma ut på de stora härliga vidderna till sjöss och lämna den lilla sumphålan Beira. Då så många av besättningen alltjämt var sjuka, blev det bara tre man på styrbords vakt, och Jeppe och jag på babords, så nog fick man jobba alltid. Så småningom kryade de på sig och efter fjorton dagar till sjöss var båda vakterna fulltaliga igen. Ju längre sydöver vi kom, desto sämre blev vädret och vinden var alltid rätt emot. I sju veckor höll vi på med att kryssa oss förbi Goda Hoppsudden innan vi äntligen lyckades att ligga så högt att vi kom förbi. Jag tror knappast att vi var ur oljekläderna på hela tiden. På pingstafton, den 10 juni, skrev jag i min dagbok: Pingstafton. Natten har varit svår. Ligger för sviktade stumpar. På e.m. full orkan. kl. 7.45. e.m. under allemans vakt kom en fruktansvärd brottsjö och bröt ned över hela fartyget. Jag och två man till satt på akterluckan men blev spolade ned i lä brädgång. Jag kom under en massa plank och spillror. Då jag fick huvudet fritt och vattnet ur ögon och mun mötte en förfärlig syn. Hela bryggan var borta och babords livbåt försvunnen. Styrbords livbåt låg sönderslagen på däck bland massor av vrakspillror. Jag lyckades dra ombord en man som spolats överbord. Då jag kom upp på halvdäck fick jag se en man till i sjön på utsidan av babordsbåten, som hängde sönderslagen och slog mot låringen. Jag skrek allt vad jag orkade: “Man över bord”. Kastade ut en livboj och en ända. Lyckades hala honom ombord. Det var Jeppe:

Förödelsen var stor. Hela bryggan och babords livbåt borta. Styrbords livbåt sönderslagen. Skylightet och kappen på halvdäck borta. Skansen vattenfylld. Alle man mer eller mindre skadade. Lättmatros Hellgrens knä krossat av ett lösslaget vattenfat. Buren med alla höns borta. Grisen borta. Ja, så långt dagboken. När vi äntligen kom upp och fick varmare och bättre väder, var det mycket som skulle ses över både bland besättningen och på fartyget.

En natt, när vi som vanligt låg och pratade, Jeppe och jag, så sade han:

“Jag har aldrig fått tacka dig ordentligt för vad du gjorde för mig på pingstafton. Hade inte du fått se mig så hade jag inte funnits nu. Här har du näven.” – “Det är väl inget och tala om Jeppe. Hade inte jag fått se dig hade väl någon annan gjort det och halat dig ombord igen. Det kanske blir din tur att klara mig en annan gång”, och det blev några månader senare i Nordatlanten.

Under skiftande öden och stormar kom vi så äntligen upp till Philadelphia efter 121 dygns resa. Jag glömde aldrig vårt första besök iland Först skulle vi gå och klippa oss och raka av skägget, som hade fått växa vilt på oss allesammans under hela resan. Sedan hade vi tänkt gå in på någon liten restaurang och få oss ett riktigt skrovmål med många godsaker, sådana som vi fantiserat om under den långa resan med det ständigt salta köttet och stockfisken.

Jag och Jeppe följdes åt som vanligt och kom in på en fin Barbersalong, så fin som vi aldrig sett förr. Vi trycktes ned i var sin stol och så fick vi gå igenom en väldig procedur. Vi begrep inte ett ord av den sortens engelska som de talade, men de klippte, knådade och masserade på alla möjliga sätt och med alla möjliga apparater. När vi äntligen var färdiga så kände vi knappt igen varandra och luktade gjorde vi som det finaste glädjehus. Men så kom betalningen. Tio dollar skulle de ha av oss var. Vi förstod att vi blivit grundligt uppkörda, men det hjälpte inte att protestera. De påstod att vi sagt ja till allt vad de frågat oss om vi ville ha. Det var bara att betala. För mig nära en och en halv månadslön. En och en halv månads slit och släp för att bli av med håret. Det var den dyraste klippning jag har betalat för. – Det var två ledsna gossar som traskade direkt ombord, och någon fin mat blev det inte, för vad skulle inte det kosta när klippning var så dyr i det här landet.

Efter lossning av lasten förhalades vi till en torrdocka för att bottenmåla och reparera skadorna. Det var goda tider i Staterna och besättningarna på de skandinaviska båtarna rymde villigt för att mönstra i amerikanska båtar med mångdubbelt högre hyror.

När vi var klara att avsegla den 18 oktober, hade vi fyra nya män i skansen. Det var två norska matroser, en fransk och en svensk jungman.

Matroserna var gamla hardcasar, men de båda andra hade aldrig varit ombord i någon skuta förr. De rymde första dagen i Savannah, där vi skulle lasta oljekakor för Nakskov i Danmark. Vi anlände dit efter bara fyra dygns segling i en nordlig kuling och loggade ända till 14 knop ibland. När vi länsade undan för bara märsseglen och lämnade steambåtarna långt efter oss, var vi nog stolta litet till mans. Så kom den 17 november då det bar iväg ut igen till Nordatlantens stormar.

Den sista resan, ty hemkomna skulle vi in i kommissen fyra stycken av oss. Vi skulle ryckt in redan den 1 november. – Det blev en hård resa. Stormar och orkaner mest hela tiden. Det var ytterst nära att vi kantrat efter 10 dygn till sjöss. Vi låg för babords halsar och sviktade stumpar i en rykande nordlig orkan. Några reservspiror låg surrade på däck. Plötsligt sprang kättingsurrningarna på den största spiran nere på lä sida, som nästan ständigt låg under vatten. Det hände på natten och efter oerhörda svårigheter lyckades vi få fast den igen. Men innan det var gjort hade den slagit ett stort hål genom däcksplankorna och vattnet forsade in i lastrummet. Det lyckades så småningom att få läckan tätad med segelduk och plankstumpar, men mängder av vatten hade trängt in i lasten och slagsidan blev allt större. Vattnet hade löst upp oljekakorna som blev till en tjock gröt och den rann ner i lä. Vi förstod alla snart vad som skulle hända om vi inte lyckades räta henne.

En hörna på förluckan öppnades och så fick vi krypa ned så många vi kunde. Styrman, segelmakaren, steward och vaktens fem man. Frivakten på däck. Två krängande svaga stormlampor var hela belysningen. En äcklig varm massa pressade sig alltmer i lä och vi sjönk ner över knäna i gröten. Styrmans ord när vi började var bara “Pojkar, nu lämpar vi för våra liv”, och det behövdes inte mer. Hade skutan kantrat medan vi var där nere hade alla dränkts som råttor. Luckan var pålagd igen för överspolningens skull och den öppnades bara vid vaktavlösningen.

Vi var nära att ge upp av trötthet flera gånger, men den som slet värst var Jeppe. Han sjöng, han sjöng alla möjliga sjömansvisor han kunde utantill. Vem kunde ge upp när vi hade en sån grabb bland oss? I nära två dygn höll vi på där nere, lämpade och stöttade med gamla plankbitar och segel. Efter första dygnet mojnade det, men dyningarna höll på länge. När vi äntligen för gott vågade skalka förluckan, så var vi åtskilliga kilon lättare allesammans.

Vi blev intagna av en engelsk kryssare utanför Orkneyöarna till en liten plats som heter Stornoway, men blev frigivna igen efter tre dygn. I Nordsjön prejades vi aven tysk ubåt och styrman fick gå över i livbåten med papperen. Han kom tillbaka med ordern att vi skulle sänkas och vi fick en halvtimme på oss att lämna fartyget. Det var hårda bud, men hjälpen kom i form av Londonbåten Thule, som var på väg till London med passagerare från Göteborg. Den prejades av ubåten som satte ombord prisbesättning. De skulle granska alla passagerarnas papper. – Vi låg med gigade segel men drev allt längre bort i den tilltagande västliga vinden. Det var snart alldeles nermörkt och då hördes kaptenens röst, mer än vanligt kärv och skarp: “Inte ett ljus på däck, sätt och skota alla segel för fullt.” Jag tror inte att någon manöver blivit utförd så snabbt under hela vår tid ombord som nu. Det gällde om vi skulle lura tysken. – Vi lyckades och det var ett stolt gäng som ett dygn senare kunde sticka ut en bogserkabel till en båt utanför Vinga. Den drog oss sedan ner till destinationsorten, Nakskov i Danmark. Den 23 december 1916 gick ankaret i botten på redden.

Våra sjömanskistor och säckar var packade och surrade. Landgångskostymen var pressad och på eftermiddagen blev det avmönstring för de fyra av oss som skulle in och exercera. Jeppe och jag följdes åt till Köpenhamn på kvällen ty vi skulle försöka fira julafton hemma, jag i Göteborg och han i Brantevik. Vi gick brandvakt hela natten i Köpenhamn i snöyra och kyla, och först klockan fyra på morgonen kom vi in på ett café och fick litet varmt inombords. Äntligen på eftermiddagen kom vi över med färjan till Malmö. På järnvägsstationen skiljdes vi åt, Jeppe och jag, två pojkar som danats till män i ett hårt yrke.Vi beseglade vår vänskap med ett hårt handslag, önskade varandra god jul och lovade försöka hänga ihop i kommissen också. Vi skulle ju träffas i pinan efter helgen, längre vågade vi ju inte stanna hemma.

På julafton klockan elva på kvällen var jag hemma igen och mottogs med stora famnen av far och mor och syskonen. Men juldagarna gick fort och på annandagskvällen satt jag åter på tåget, men denna gången till Karlskrona, och där träffades vi igen, Jeppe och jag.

De få dagarna jag var hemma märkte jag något som jag inte väntat mig. Mina gamla kamrater och grabbarna i kvarteret var på något sätt främmande och vi hade inget gemensamt längre. Också hon, flickan på kortet i kojen, var annorlunda. Men när jag satt där på tåget och funderade så kom jag underfund med vad det var. Det var inte de, utan jag som hade förändrats. För dem hade barndomsåren övergått i glada ungdomsår. För mig, som nu varit till sjöss i två och ett halvt år, hade barndomsåren slutat när jag skrev mitt namn i sjömansrullan första gången. För oss på sjön fanns inga ungdomsår, bara hårda, slitsamma, danande allvarsår. – Så träffades vi igen, Jeppe och jag, och vänskapen var varmare än någonsin. Vi låg på samma logoment och höll ihop i vått och torrt. På kvällen, när vi inte hade kasernvakt, satt vi på något litet café med en kopp kaffe och pratade minnen från Zaritza. Vi hade då den stora summan av femtio öre om dagen i värnpliktsavlöning, och det måste räcka.

Vi hade varit inne på kompaniexpeditionen och begärt att bli sjökommenderade på samma båt om det gick för sig. En dag, när vi höll på med den tråkiga rekryten på kaserngården, kom det en man och skrek mitt nummer och namn för sjökommendering, men Jeppes var inte med. Vi förstod att nu skulle vi skiljas åt. Jag hann knappast säga adjö till min gamle vän. Jag skulle iväg med tåget om en timma till Nynäshamn. för vidarebefordran till Visby och torpedkryssaren Örnen, som desarmerade minor i Östersjön.

Jeppe hamnade strax efteråt, vill jag minnas, på pansarbåten Sverige. Vi skrev till varandra, men när exercisen och följande mobilisering var slut gick Jeppe in på skolan i Kalmar och jag fortsatte på nordsjöbåtar där man tjänade bra krigsrisk nu när ubåtskriget var som värst.

När kriget var slut gick jag in på navigationsskolan i Göteborg, och tog mina examina. Jag kom så småningom som styrman i ett Göteborgsrederi som bland annat hade en trade på Antwerpen. Jag blev rätt så hemtam på den gamla svenska sjömanskyrkan, inte den nuvarande i Italielei. – Styrmanslönen var liten på den tiden och det gällde att spara på slantarna. Det blev mest att gå dit och läsa tidningen eller prata bort en stund med Nisse Toft, sjömanspastorn, en god vän till oss alla. En kväll när jag satt där och läste ensam vid ett bord, så hörde jag någon komma in. Jag såg inte upp utan fortsatte läsa min tidning. Nykomlingen stod still en stund och så hörde jag honom närma sig. Så fick jag en dunk i ryggen så jag höll på att ramla av stolen.

Jag rusade upp och undrade vad i helsicke det var fråga om! – Och där stod han, Jeppe, och sken som en sol. “Jag kände igen dig så fort jag kom in genom dörren”, sade han. “Vad det är roligt att träffa dig igen. Det är sju år sedan sist.”

Vi satt hela kvällen och pratade om gamla minnen och våra öden och äventyr under de gångna åren. Vi var båda gifta och hade familj. Han var nu styrman i en Trelleborgsbåt som också hade trade på Antwerpen. Under flera år träffades vi rätt ofta på kyrkan eller på ett litet café bredvid. Där kunde vi sitta i timtal med ett glas öl tillsammans med pastorn och diskutera livets problem. Ett tag var Jeppe befälhavare på en Kalmarbåt, men han trivdes inte där, utan gick tillbaka till sitt gamla rederi som styrman. Åren gick och vi hamnade på andra fartyg. Jeppe kom ut på tankfartyg och det blev allt längre mellan träffarna.

Så kom det andra stora världskriget. Helvetet till sjöss bröt ut!

Jag hamnade med mitt fartyg innanför spärren och blev tvungen att segla på tyska Nordsjökusten och Rotterdam med malm och kol. Det var en fruktansvärd tid. De flesta av mina gamla vänner och skeppskamrater gick bort, den ene efter den andre. Man hörde det i radion eller läste det i tidningarna efter hemkomsten. Varje gång man lämnade svensk hamn och den gråtande familjen så tänkte man: “Kanske är det min tur nu, kanske det var sista gången.” – En morgon i april 1941 satt jag i min hytt och lyssnade på radion — Den 31 mars torpederades i Nordatlanten svenska tankfartyget Castor av Trelleborg. Femton man saknas. Och där var hans namn med, min gamle vän Jeppe. —

Det är en lugn och stilla natt på Nordsjön många år senare. Uppe på bryggan går tredjestyrman och pysslar med alla de moderna instrumenten. Så går han ut på bryggvingen och ser sig om. Nere på båtdäck står den gamle befälhavaren och ser ut över havet och styrmannen undrar varför inte Gubben går och lägger sig.

Men den gamle, han ser ut över det hav som tagit så många av hans kamrater och ungdomsvänner. Han kan inte glömma. Hans tankar går ut över havet, ut på Atlanten. Han ser hur torpeden träffar tankbåten midskepps. Hur den brinnande oljan väller ut ur fartyget och ut över vattnet. Han ser honom stå där vid däverten, firande livbåten med mannarna i. Kanske har de en chans att komma undan lågorna. Sjömannen från Brantevik, Karl Ludvig Jeppsson, själv blev du kvar.

Detta var den sanna berättelsen om sjömannen Jeppe från Brantevik.


Runt Kap Horn med “Hertiginnan.” av Helge Heikkinen
Den fyrmastade stålbarken Herzogin Cecilie, som tillhörde sjöfartsrådet Gustaf Erikson i Mariehamn, avseglade lördagen den 25 januari 1930 från Wallaroo i Sydaustralien, destinerad till Falmouth i England för order, med en last av 4,242 ton vete. Besättningen uppgick till 27 man och befälhavare var sjökapten Sven Eriksson.

Ungefär samtidigt lämnade flera andra segelfartyg från olika nationer andra hamnar vid Spencergolfen där de, liksom vi, hade legat och lastat vete. Årets vetekappsegling – Grain Race – hade börjat. Vi visste ännu inte vilket fartyg som först hade kommit iväg och lika litet vilket som skulle vara först i orderhamnen. Fastän blå bandet, segervimpeln från klipperskeppens tidevarv, inte längre delades ut till det fartyg som hade gjort den snabbaste resan från Australien till Europa, hade kappseglingarna kvar samma lockelse som förr. Samma intensiva spänning överväldigade männen ombord på de tävlande fartygen varje gång ankaret lättades i avgångshamnen och de vita seglen skotades ut för vinden.

Morgonbrisen blåste friskt när Hertiginnan med skummet forsande om stäven gled ut ur hamnen på väg mot de öppna havsvidderna. Snabbt lämnade vi den lilla staden bakom oss. Mot den blånande himlen avtecknade den sig i silhuett en stund men försvann snart helt ur sikte. Åter hade det mäktiga havet tagit oss helt i sitt våld. Vi kände den saltmättade vinden smeka våra ansikten och däckets rytmiska gungning under fötterna. Vi såg hur fartyget under trycket av den väldiga segelmassan trotsigt pressade sig fram genom de brusande vågorna, liksom vore hon en levande varelse som förnam fartens tjusning och insåg att kappseglingen var en gemensam sak för oss alla.

Den gynnsamma morgonbrisen var emellertid inte långvarig. Plötsligt blev vinden nyckfull så vi fick börja kryssa för att komma ur Spencergolfens trånga farvatten. Inom resans första 28 timmar fick vi göra åtta stagvändningar men efter dessa påfrestningar låg fartyget i rum sjö. Först då började den vanliga rutinen ombord med regelbundna vakter och de otaliga sysselsättningar som vi grundligt hunnit vänja oss vid under nedresan.

På fjärde dagens morgon siktade vi på styrbordssidan de fyra masterna av en annan bark som tycktes styra ungefär samma kurs som vi, dikt bidevind, men låg i lä om oss. Snart kände vi igen henne som Hougomont. Hon tillhörde samma rederi som Herzogin Cecilie och var liksom hon känd som en god bidevindseglare. De närmaste dagarna blev det kappsegling mellan de båda fartygen. Följande morgon mojnade vinden ut och på eftermiddagen gjorde vår kapten ett besök hos sin kollega på Hougomont Storm Petter, vår andre styrman, segelmakaren och donkeyman fick följa med i motorbåten. När de återvände vid sjutiden på kvällen fick vi höra nyheter. “Vart är di på väg?” hojtade kocken och stack ut huvudet genom dörröppningen. Sin vana trogen kunde han inte hålla sig lugn i kabyssen, när något ovanligt hände på däck. – “Till Sydamerika, till västkusten”, svarade segelmakaren korthugget. – “Jäkeln ändå, om man finge följa med”, suckade jungmannen Karl-Alfred och strök av sina tjäriga händer på byxbaken. “Ja det skulle vara grejor,” inföll Greven, en svensk matros. “Valparaiso och Callao är annat än Wallaroo. Sådana senoritor som jag träffade där, när jag var på motorfartyg, finns tamefan ingen annan stans på hela jordklotet. Den yngsta och vackraste var arvtagerska till ett gods som var större än Småland. Där skulle man inte haft annat att göra än att rida runt fälten på rashästar och inspektera halvbloden, som jobbade där.” “Jag tycker här luktar illa,”sa timmerman som hade råkat komma förbi och hört Grevens utläggning. “Varför stannade herrn inte i paradiset?” – “Du tror förstås att jag ljuger, din förbannade trägnagare,” exploderade Greven och knöt näven. “Tror du att jag är en sån karl som gifter nig för pengarna, va?” – “Men godset, godset” jämrade sig kocken, “Det var väl värt stora pengar. Hur kunde du lämna det på det viset? Och flickan sen, den vackra spanjorskan. Du måtte ha en skruv lös!” – “Nej gossar; inte gifter man sig för pengar inte,” avgjorde Lång-Charlie saken och fortsatte allvarligt ”Jag hade också en rik flicka i Norden en gång, men till sjöss gick jag och lämnade henne”.

Resonemanget avbröts av två gälla vissel. I detsamma uppenbarade sig Storm-Petter på förkanten av halvdäck och beordrade oss att styvhala lovartsbrassarna. Under tiden vi höll på att lyfta upp motorbåten, hade nämligen Hougomont lyckats slinka förbi. När mörkret föll på låg hon fortfarande för om oss, och på Herzogin Cecilie började vi diskutera henne igen.

“Inte är hon på väg till något paradis precis”; förklarade segelmakaren. “Hon går till Galapagosöarna för att lasta guano. Det är den värsta last man kan tänka sig. När Eriksons Winterhude hade varit där berättade pojkarna att lukten bet sig fast överallt, till och med i provianten och det var ett under att de klarade sig med livet i behåll.” – “Men tänk på hyran där”, inflikade Karl-Alfred. “Donkey berättade just att den betalades enligt amerikansk tariff. Det är väl för att få folk att stanna kvar. Skutan har ju varit borta från Finland så länge att besättningen har rättighet att mönstra av i utländsk hamn om den har lust.”

“Ja nog hade di tur på Hougomont alltid”, menade kocken som hade tagit sig en runda i skansen för att kontrollera att lapskojsen smakade. “Men annat är det ändå med maskinfartyg, ” utbrast Greven överlägset. “Ni skulle ha varit med på M., när hon var på turistkryssning. Livet var som en enda söndag. Tänk er ett bländvitt hypermodernt motorfartyg med vitklädda passagerare, som låg och drog sig i däcksstolarna mellan måltiderna. F ör att stimulera aptiten spelade däckstennis eller simmade i bassängen, som hade byggts enkom för dem. I Egypten gjorde de utfärder till pyramiderna, i Indien fotograferade de pagoderna och på Hawaii roade de sig med surfing. Vi besättningsmän var också klädda i vitt och gick omkring som andra gentlemän. Att stå till rors var ett sant nöje, ena ögat höll man på kompassen och det andra på de välsvarvade filmstjärnornas rasben när de låg och latade sig på däck.” – “Men för att bli en riktig sjöman var du ändå tvungen att komma hit”, konstaterade segelmakaren som aldrig satt sin fot på en ångare. “Annars skulle du aldrig blivit annat än en steambåtsgrävling i hela ditt liv”.

Liksom for att understryka segelmakarens ord krängde fartyget över för en kraftig vindstöt. Strax därefter ljöd styrmans visselpipa från däck och när vi kom ut fick vi order att brassa fyrkant. Västanvinden hade satt in på fullt allvar. Snart visade det sig att Hougomomt var en god seglare även i akterlig vind, men under nattens lopp lyckades vi passera henne och följande morgon låg hon långt akterut. Snart försvann hon under horisonten. Då visste vi inte att vi såg henne för sista gången. År1932 råkade hon ut för en orkan som slog back i seglen och avmastade henne. Under nödrigg lyckades fartyget likväl ta sig fram till Australien där hon efter kondemnering blev liggande som vågbrytare i Adelaide.

För de hemvändande vetefartygen var det fördelaktigast att göra färden över Stilla Havet längs the roaring forties – de tjutande fyrtiorna som engelsmännen kallar det ständigt stormiga området mellan fyrtionde och femtionde breddgraderna.

Redan i början av resan kunde vi på grund av den långa dyningen gissa oss till vad som komma skulle men först efter det att vi passerat Aucklandöarna – en obebodd ögrupp sydväst om Nya Zeeland – fick vi känning aven verklig orkan. I den upprörda sjön rullade fartyget som aldrig förr och det var omöjligt att hålla sig upprätt. Enligt radionyheterna inträffade samtidigt en svår jordbävning på Nya Zeeland som krävde ett flertal människoliv, och möjligt är att detta naturfenomen även var orsak till den hårda stormen. När fartyget krängde över tog hon in tontals med vatten över däck och byarna pressade henne så hårt upp i vind att det behövdes åtta man till rors för att hålla henne på kurs

På Stora oceanen, världens största hav med sina hundraåttio millioner kvadratkilometers yta, fanns det mer än nog utrymme för kappsegling. Djupet räckte också till. Det största, 10,793 meter, har uppmätts öster om Filipinerna. Det var på denna ofantliga, stormiga vattenöken som Hertiginnan företrädesvis hade brukat få försprång i tidigare vetekappseglingar, ty bland världens sista djuphavssegelfartyg var hon onekligen den bästa hårdvindsseglaren. Med sina stabila master, kraftiga segelställ och hänsynslösa befäl, som inte sparade varken sig själva, fartyg eller besättning, tycktes hon klara vilka påfrestningar som helst. Som en linjeångare plöjde hon framåt i den akterliga sjön.

Stolt som en havsörn höjde hon sig på vågtopparna, där hon skakade av sig de överbrytandevattenmassorna innan hon rutschade ner i vågdalen, beredd att möta följande brottsjö. När vinden någon gång tillfälligt avtog, verkade det som om den endast samlade nya krafter för följande attack. Under de värsta kastbyarna hände det då och då att något segel blåste i trasor, men lika snabbt slogs ett nytt under. Vädret blev kallare och kallare och solen såg vi sällan eller aldrig. Regnbyar och tjocka avlöste varandra och utkik måste hållas även på dagen. I skansen rådde ständigt mörker då vi hela tiden var tvungna att ha blind -ventilerna påskruvade för sjögångens skull och allting dröp av fukt.

Lite omväxling blev det i tristessen då vi den 15 februari skar 180 – gradersmeridianen – datumgränsen – och hade turen att få två lördagar i följd. Båda dagarna slutade vi fartygsarbetet klockan två och undfägnades med stockfisk och risgrynsvälling till middag. Storm-Petter rasade över den extra ledigheten, men vi var säkra på att han skulle ta skadan igen så fort det blev vardag.

I matros-skansen funderade vi storligen över hur det egentligen hängde ihop med den extra lördagen, men Martin, en av eleverna som för tillfället stuckit sig in, hade tydligen studerat saken tidigare och försökte förklara för oss. “Ni vet ju gubbar, att en orts tid beror på dess longitud, När klockan till exempel är tolv i Helsingfors är den bara elva i Stockholm. Därför vrids ju klockorna på ett fartyg varje dag i samband med middagsräkningen framåt eller bakåt beroende på om hon går ostvart eller västvart. Skepp som möts vid datumgränsen kommer därför att ha samma klockslag men olika datum och följaktligen måste det som kommer västerifrån hoppa över en veckodag, medan det som kommer österifrån får ta senaste veckodag omigen.” Det lät ju ganska enkelt, men är det nån som kan säga när det är slut på det här eländet”, stönade den långe “Stockholm”, som hade svängt sig ner ur sin koj och därvid slagit huvudet i balken.

Den frågan kunde ingen besvara, men följande dag beslöt vi att göra livet lite drägligare i den utkylda skansen Då vinden tillfälligt mojnade letade vi fram och monterade upp en gammal kamin, som legat undanstuvad i förpiken. Det kändes obeskrivligt skönt att komma in till den glödheta kaminen efter en ruggig vakt, men glädjen blev inte långvarig. Redan vid vaktombytet på onsdagskvällen tog en brottsjö skorstenen som stack ut genom en av ventilerna och vräkte sig in i skansen, där den stjälpte omkull kaminen, som fräsande började att rulla fram och tillbaka i det skvalpande vattnet. Karl-Alfred, som hade legat och sovit på durken och blivit dyblöt, rusade upp med en svordom och täppte till ventilen med ett trälock. Det lönade sig inte att rusta upp kaminen på nytt så länge stormen varade. – När lugnet var återställt skruvade Rödskägg upp lampveken och tände en cigarettfimp Tobaken började redan tryta, så det var dags att använda sparade fimpar. Frivakten kröp genast till kojs för att stjäla sig till en stunds vila så länge de hade tillfälle.

När som helst kunde de bli kallade på däck igen. “Mariestad”, som hade kommit in i matrosskansen för att göra backström, slet av sig stövlarna, tömde dem, tog av strumporna och vred dem torra innan han drog på sig alltsammans igen. Då han hade diskat och ställt undan tallrikarna i det väggfasta skåpet släckte han lampan innan han gick ut till vakten. Det var ont om fotogen. Vi hade inte ens fartygslanternorna tända.

Följande lördag hade vinden avtagit något och Storm-Petters knarrighet över dubbellördagen hade synbarligen försvunnit. Strax efter middagen uppenbarade han sig på gott humör i donkeyrummet och tog Donkeykalle med sig akteröver. Då denne efter en stund småmysande återvände luktade han whisky på långt håll. När han med timmermannens bistånd började slipa yxa och kniv förstod vi att det var slaktningsdags. En sup hörde till men Kalle hade fått fyra – två på varje fot. Styrketåren var säkerligen välbehövlig, ty det var Kain som skulle offras. Kain som vi haft med oss ända från Norge och som levt mitt ibland oss nästan som en huskatt. Före avseglingen från Wallaroo hade grisbeståndet ökats med fem svarta vetesvin, runda som ballonger och så inbäddade i fett att varken fötter eller ögon syntes. Bland sina australiska bröder påminde den norska galten närmast om en räv, fastän den väl vägde närmare 100 kilo.

Så fort Kalle steg över tröskeln till svinstian satte alla sex grisarna igång med ett hjärtskärande grymtande som om de skulle ha anat hans onda avsikter. “Mariestad”, som hade särskilt handlag med grisar och som hade skött Kain hela tiden, hjälpte till att släpa ut det vettskrämda djuret på däck. Alle man hade kommit för att bevittna skådespelet utom rorsman, som stod på tå på rodertrallet och sträckte på halsen för att inte gå miste om föreställningen. På stormbryggan som ledde till backen stod skepparen i egen hög person och stirrade stint neråt och vid hans fötter hade Paik, skeppshunden, darrande krupit ihop.

När kocken och stuerten hade anlänt med hett vatten och en tom pyts för blodet gav Kalle grisen nådastöten. Med van hand hanterade han vapnen. Han hade varit bonddräng i sin ungdom och snart hängde Kain renrakad och styckad i köttpåsar i mesanvanten. – Samma kväll fick vi ett riktigt skrovmål stekt fläsk och blodplättar med lök i till efterrätt. När vi satt till bords frågade Ekenäs plötsligt:”Har ni tänkt på grisbyn? I natt blir det nog inte mycket sömn av, för det har väl aldrig hänt att slaktning på sjön inte följts av storm”. – Det hände inte heller denna gång.

Innan frivakten hade hunnit gå till kojs hördes två vissel. Barometern hade fallit oroväckande och vakten som var på däck fick börja bärga segel. Undan för undan friskade vinden i och strax före midnatt kallades alle man på däck. – Norrmannen Christiansen och jag fick stå till rors hela hundvakten. Att styra var ett hårt arbete i det ogenmträngliga mörkret, då vi inte kunde urskilja vågorna utan fick lita helt på kompassen. Då en brottsjö slog in nakterhusglaset blev det ännu värre. Någon kom med rep och surrade fast oss vid ratten för att vi inte skulle spolas överbord.

Natten föreföll oändlig. Det rytande havet tornade upp sig till skyhöga vitskummiga vattenmurar som gång på gång störtade sig över fartyget med obarmhärtig kraft. Plötsligt ropade Chistiansen, som stod i lovart:

“Se upp och håll i dig, för nu kommer det en!” Jag tog stöd med fötterna och grep hårdare tag om ratten. I nästa ögonblick svepte en sjö som tycktes komma rakt uppifrån ner över oss. Christiansen tog emot den värsta stöten med sin breda rygg, och stående ända upp till halsen i det forsande vattnet vred vi ratten spak för spak över till lovart för att hindra fartyget att falla av och få sjön från sidan, vilket kunde ha blivit allas vår undergång.

Plötsligt uppenbarade sig kaptenens sammanbitna ansikte i skenet av den flämtande nakterhuslampan och fixerade oss skarpt. Med pekfingret höjt till varning befallde han barskt: “Håll kursen!” – Därefter försvann ansiktet, men ordern etsades outplånligt in i vårt medvetande. Denne allvarlige man talade aldrig i onödan, och denna gång räckte två ord.

För varje minut som gick tilltog stormens tjut och havets dån. Plötsligt skakades fartyget aven fruktansvärd stöt, liksom om hon skulle ha ränt på ett grund och stäven pressades djupt ner i vågorna. När platsen, där fartyget borde ha varit för ett ögonblick lystes upp av ett spöklikt fosforskimrande sken, syntes inget annat än en brusande vattenflod, ur vilken masterna stack upp. Genom de rasande elementens larm hördes ljud av trä som knäcktes och någonstans slungades en flytande tunna med ursinnig kraft motjärnskotten. De fruktade sjöarna vid Kap Horn – gråskäggen – som påstås kunna bli ända upp till 30 meter höga och åtta hundra meter långa, lekte med fartyget som katten med råttan. I de här trakterna spolades tre man bort från klyvarbommen på den åländska fullriggaren Grace Harwar då den höll på att beslå segel utan att man kunde göra någonting för att rädda dem.

Liksom andra stormar har en ände, så tog även grisbyn så småningom slut. När morgonen äntligen randades hade den blåst nacken av sig, men sjön gick fortfarande hög. Utan att förlora någon tid började vi genast sätta de segel vi bärgat under natten, och snart löpte Hertiginnan undan sjöarna för fulla dukar. – Under dagens lopp lättade molntäcket och på natten såg vi det sällsynta söderskenet som i likhet med norrskenet vanligtvis endast kan iakttas vintertid. Vädret höll sig vackert de följande två dygnen med klar sikt, men kylan var intensiv. På dagarna såg vi mängder av kringflytande isflak och enstaka pingviner som simmade omkring mellan dem. – Tisdagen den 25 februari klockan två på eftermidagen siktade vi land långt borta om babord, det var Kap Horn – Eldslandets och Sydamerikas sydligaste udde som avtecknade sig vid horisonten med sina ogästvänliga klippor och snöhöljda toppar. Herzogin Cecilie hade alltså gjort denna 6000 sjömil långa resa över Stilla Havet på 31 dygn, vilket ansågs som en god prestation då 40 dygn räknas som normalt för denna sträcka.

Denna gång visade sig Hornet vida bättre än sitt rykte, men när vi huttrande av köld stod lutade över relingen och betraktade det karga landet som hastigt försvann akteröver utbrast Karl-Alfred: “Synd att vi inte har med oss en sån där kammarpoet, som sitter inom fyra väggar på landbacken och diktar sånger om havets härlighet!” – Jag för min del önskade inget högre än att få sitta vid en muntert sprakande brasa och ta igen mig en stund. Det hade sannerligen inte varit någon sinekur att segla runt Kap Horn men nödvändigt for den som ville bli en riktig sjöman. På den tiden ansågs man inte som en sådan, förrän man rundat den stormsvepta udden minst tre gånger.

Kapten Hjalmar Dahlström(Barnacle Bill) seglade under många år skeppare på fyrmastade barken C.B.Pedersen på vetetraden mellan Australien och Europa och drev henne som en yacht.Hans goda rykte gick före honom.

En kamrat lämnar under resan av Barnacle Bill.

Gamle Segelmakaren kan ge besked om hur ett par skor ska lagas! Segelmakaren visar dig hur du skall sy ett par smärtingbyxor!

Gamle Segelmakaren vet hur kiststropparna ska göras för att de skall bli något extra fint. Har du ingen märlspik? Be Segelmakaren, han gör dig en, så får du en extrafin.

Ja, Segelmakraren var allas vän, snäll och oförarglig. Alltid hjälpsam och -last but not least – alltid hovsam utan skryt och skrävel vilket så gärna ofta fördärvar eljest duktigt folk.Ja, man skulle kunna hålla på i det evinnerliga om man skulle framhålla Gamle Segelmakarens alla goda egenskaper.

Därför, då Gamle Segel en dag nere i Port Viktoria kom akterut och klagade över huvudvärk och susning i öronen, väckte det allmänt deltagande och han togs med upp till den lilla staden Maitland, där läkare konsulterades. “Ja, det är nog ingen fara med honom” ,blev svaret, “men låt honom ta det med ro en tid och se till att han tar dessa mediciner, så rättar han nog till sig vad det lider.” – Skutan blev så småningom lastad och en härlig morgon satte vi segel, och för en önskevind, åtföljda av motorbåtar och bekanta, seglade vi från Port Viktoria.Det dröjde inte länge förrän alla de åtföljande båtarna tappade sugen.Endast en, som tillhörde vår Port Viktoriahjälpreda och släpades i en kraftig tross, hängde med ut till Corny Point. Hon hade något fiskeredskap som skulle provas och därför tog hon gärna emot bogsering. Vinden var ,som sagt, idealisk. Alla segel satta,tio knop, vädret klart och sikten god. Vad kunde man väl mer önska?

Bass Strait med alla dess öar: King Island,Rodondo,Crocodile Rock, Pyramid Rock och slutligen Flindersgruppen passerades under sävliga tio knops fart och resan lovade idel njutning. Färden gick sydvart över Tasmanska sjön och Snares och Traps passerades i det briljantaste månsken som gjorde det möjligt för oss att på nio distansminuters avstånd urskilja de svarta,ogästvänliga klipporna.

Det började bli allt kallare och då vi passerade Antipoderna fick vi krypa i vinterlumpen. Segelmakaren, som inte hade blivit bättre, hade nu flyttat akterut till sjukhytten, och vi hade, i väntan på det svåra väder, som vanligen råder där nere, skruvat på stormdörrarna på poopens förkant. Datumgränsen passerades, till pojkarnas stora förtrytelse, på en måndag. Hade det skett på en söndag hade de fått två söndagar i följd och nu blev det istället två måndagar, men de fick likväl en halv fridag och kaffe med dopp. Dock är inget så bra, att det inte kunde varit bättre. Vädret höll sig fortfarande relativt bra, med vinden något streck söder om väst, klar, siktig luft och farten stadigt omkring 11 knop. Grad efter grad minskades longituden och isbergen gladde oss med sin frånvaro. Segelmakaren var ena dagen bättre och dillade om att börja arbeta nästa dag, men när dagen kom klagade han åter över huvudvärk och svåra susningar i öronen.

Vid ett par tillfällen hade vi tagit in röjlarna för natten. Man kunde ju inte vara säker för isberg. Om en hastig undanmanöver krävdes, ville man inte vara handikappad med för stor segelmassa.

Segelmakaren var vid detta tillfälle betydligt nere. Sjukdomen blev för långvarig, tyckte han, och dessutom oroade han sig för Kap Horn passagen. Det är en sak att vara uppe och i verksamhet. Då har man ingen tid över för oroande tankar, men att ligga nere i en hytt, så att säga inskruvad inom ståldörrar, är något helt annat. Tankarna vill så gärna ta flykt. Skall man klara sjukdomen och komma hem till Sverige och de sina? Och skall detta önskeväder aldrig ta slut så vi kan få den storm man vet skall komma? Vid det laget hade vi litet till mans börjat misströsta om att Segelmakaren skulle krya på sig. Telegrafisten fick order att söka läkarråd per radio från Göteborg. Gång på gång fick han kontakt, men varje gång dog den ut. Vi försökte såväl dag som natt, men samma sak. Just som man hade den härligaste radiokontakt med Götet började den avta för att plötsligt helt försvinna. Vi fick aldrig fram vårt ärende. Det är nämligen så i Stilla Oceanen att en del områden är så att säga döda och vi hade kommit in ett sådant och förhållandena blev inte bättre. Möjligen kunde det bero på det intensiva sydsken som flera kvällar i rad hade visat sig. Det praktfulla sydskenet – om det inte hade något annat med sig, så tycktes det dock ge oss den storm vi så länge gått och väntat på.

Det började med nordan och regn, friskade i mer och mer, och rev upp en orolig sjö, som vad det led snart kunde sägas vara änglablötande. Stormen drog sig på väst och där blev den som spikad. Röjlarna, övre och undre bramsegel gjordes efterhand fast och med märsseglen bukstinna nästan till bristningsgränsen rusade skutan genom sjöar och skum. Som vinden var platt akterlig började seglen på storen, som var “blanketed” , alltså täckta av kryssens segel, tugga och slå så det riktigt skar en i själen att höra larmet däruppe.

Det var vid tvåtiden på morgonen, mörkret ute var fullständigt, då ett brak och en sättning, åtföljt av ännu ett brak och en sättning ekade genom skrovet. I skummet och marelden längs sidan sågs en härva av tågvirke som släpade och hoppade över sjöarna. När man vände blicken till väders kunde man mot den något ljusare himlen skönja ett stort skal i storriggen, där förut märsseglen hade slamrat och väsnats var det nu lugnt och ett stort gap stirrade mot oss.

Vaktens styrman erbjöd sig att gå till väders och undersöka förhållandena medan befälhavaren lade kursen mera nordlig för att få den växande sjön rätt akterifrån.

För varje rullning fartyget gjorde kunde man genom stormens dån höra ett skärande ljud från storriggen. Det lät hemskt både i befälhavarens och övrigas öron. – efter en stund kom styrmannen ner och berättade att märsfallet på storen sprungit, att rån som vägde tre ton, fallit ned och i fallet även slagit av undermärsråns racke men att båda rårna hängde på storrån, mot vilken de i rullningarna slog, så gnistorna rök. Frivakten purrades ut och tågvirke och taljor skaffades fram. Rårna måste surras och det genast, om det också hade blåst “kärringar” eller något annat hemskt. Grova manillatrossar smögs runt de nedfallna rårna och masten och styvhalades med taljorna. Brassarna fångades där de släpade längs sidan och blev styvhalade. Sen inväntades gryningen innan vi kunde fortsätta inspektionen av skadorna.

En olycka kommer sällan ensam och det fick vi erfara. Telegrafisten, som hört en del egendomliga ljud från sjukhytten, hade gått in för att se hur det var med Gamle Segelmakaren, och nu kunde han berätta att Gamle Segel troligen låg i själatåget. Skepparen fick genast ned för att själv övertyga sig om hans tillstånd och tyvärr var det nog allt för sant så som “Sparks” hade rapporterat.

Nu hade man dock händerna fulla med att rädda fartyget och därmed även folket, så en man blev avdelad att vaka hos Gamle “segel” medan vi andra efter bästa förrnåga gjorde fartyget i ordning så gott det gick. Det inbrytande dagsljuset uppenbarade en bedrövlig syn till väders. Som förut nämnts hade båda märsrårna fallit ned och seglen slitits sönder. Brassar,fall,gårdingar, skoter, nedhalare och jiggtåg var hopsnärjda i en obeskrivlig röra. Stormasten, cirka två meter under märsen, visade en stor spricka som gick tvärs över aktra halvan av masten och som gapade och skrek för varje rullning. – Manskapet, både vakt och frivakt,arbetade för fullt med att klara upp och rigga undan allt som var havererat. Surrningen av rårna visade sig vara ett gott arbete, varfår de kunde lämnas som de var tills vädret tillät att vi riggade ner dem. – Vi höll skeppsråd och kom överens om att det inte var rådligt att fortsätta resan runt Kap Horn med spräckt stormast så kursen sattes mot Panama.

Med Segelmakaren stod det dåligt till.Han hade mist talförmågan och låg och tecknade i luften och tycktes förlamad i hela kroppen. Han kunde bara röra armarna och ingen mat fick han i sig.Allt tydde på att han inte hade många dagar kvar

Trots den trasiga riggen gjorde skutan god fart och för varje dag blev vädret allt bättre.De havererade rårna riggades ned, först övre sedan nedre märsrån.Toppläntorna på storrån, som blivit avslitna, förnyades och storseglet lagades varefter vi, med fyra segel utom stagseglen, kunde hjälpa de övriga toppama, och farten blev njutbar. – Segelmakaren blev dock svagare och svagare och fem dagar efter hjärnblödningen avled han.

Vi hade hunnit till en position 600 distansminuter syd om Påskön då dödsfallet inträffade. Vädret var lugnt och sjön hade lagt sig. Från en strålande sol kom värme och ljus, något vi inte hade blivit bortskämda med på sista tiden, och trots den tryckta stämningen som dödsfallet gav upphov till, kände man lättnad att det dåliga vädret hade lämnats bakom oss.

Det var vid fyratiden på morgonen som Segelmakaren lämnade detta jordiska.Dagen blev varm och redan vid elvatiden började liklukten göra sig märkbar. – Förberedelserna för begravningen var redan igång. En likkista hade sytts och timmermannen hade tillverkat en bår. Mankapet och befälet hade skrudat sig i uniformer. Alla ville visa vår Gamle Segel sin vördnad. Akten hade bestämts till klockan 1400.

1345 brassades back på krysstoppen. Flaggan hade hela dagen vajat på halv stång. Gamle Segel i sin kista lades på båren och bars upp på poopdäcket. Manskapet ställde upp sig på två led, mössorna kom av och befälhavaren läste begravningsakten, och på en given order gled kistan, insvept i svenska flaggan, överbord. En kär kamrat hade gått ur tiden och förlusten kändes tung för alla.

Rårna brassades sakta fullt och fartyget återtog sin kurs.

Ingen ros och ingen lilja

pryda skall en sjömans grav.

Endast vågor gå och komma

Skeppet vaggar an och av.


“Manga Reva” – Ett minne från sjön.
Besättningsmannen “Pelle” berättar
I slutet av 1914 mönstrade jag av i Rotterdam efter en del krigsbesvärligheter från en belgisk båt. Belgien var i krig med Tyskland. En fyrmastad bark, Manga Reva, ex. Pyrenees, anlände för lossning. Jag var väl känd i segelfartyg och när hon skulle ha folk så tog jag chansen och mönstrade. Amerika var inte med i kriget ännu, så det passade bra att komma från Europa med dess minor och ubåtar. Vi fick två månaders förskott på hyran när vi mönstrade. Det räckte att betala boardinghus och annat och blev dessutom över till en glad kväll.

När hon var färdiglossad togs ballast in. Vi fick bogserbåt som tog oss en bra bit ut i Nordsjön där vi satte segel och tog oss genom Engelska kanalen något så när, trots tidvattenbesvärligheter.
Väl ute i atlanten sattes kurs mot de Västindiska öarna får att fortsätta till Port Arthur i Texas. Det tog litet över två månader innan vi kom fram och som vi redan fått två månaders hyra blev det inte mycket över vid avmönstring. Alla amerikanska fartyg mönstrar av sina besättningar så fort de kommit i hamn, förtöjt och fått seglen frånslagna och nerstuvade i segelkojen.

Så var det att försöka få tag på ett lämpligt ställe att logera i. Det var då Mae Faden, polismästaren, fick tag i oss. Han hade plats uppe på vinden i sin villa. Där fick vi bo. Vi hade ju inte många dollars över efter avmönstringen men Make Fadern tyckte inte att det spelade någon roll. Han skulle nog få sitt när vi mönstrade igen. Under tiden vi gick iland och väntade på nytt jobb fick vi klart får oss att mannen vi bodde hos var sydstaternas störste hanghaiare. Vi fick även reda på myteriet som ägt rum på Mangan Reva 1913. Det satt en del svenskar i Sing-Sing och svenska beskickningen försökte få dem fria. De hade varit utsatta för omänsklig behandling ombord.

Nåväl det blev inget annat fartyg som anlöpte Port Arthur, så när Manga Reva var färdig för avsegling så var det inget annat att göra än att gå ombord igen på samma fartyg. Denna gång var hon destinerad till Mauritius, Madagaskar, Beira och Delagoa Bay, Ostafrika med last av caseoil. När seglen var underslagna blev det bogsering ut och vi ankrade utanför kusten. Det fattades 7 man av besättningen.
Med så litet folk kunde vi inte fortsätta en så lång resa. Samma dag som vi hade ankrat på redden anlände en finsk bark, Marlborough Hill, och bogserades upp i hamnen och förtöjde.

Vid fyratiden på morgonen kom en bogserbåt längs sidan. Där blev utpurrning med en gång. Mac Faden kom ombord. I bogserbåten låg 7 medvetslösa mannar. Det blev att rigga upp en talja och hala dem ombord.
Mac Faden fick sina pengar eller papper av kapten Thayer och gick ner i bogserbåten och försvann in i hamnen. Så fort vi hade fått männen ombord började segelsättningen och ankaret hivades. Det var ett drygt jobb att sätta alla segel med så lite folk och vi travade tusen och ett varv runt capstan.

I den svaga frånlandsvinden dejsade vi så småningom runt till sjöss, men samtidigt fick vi en svärm av miljarder moskiter över oss. Detta hjälpte i viss mån att få liv i den sjanghajade skaran som började röra på sig och kliade sej, och så blev där ett och annat “perkele satana” .
Då förstod vi att samtliga kommit från finnbarken Drunken Sailor Efter några timmar var de något så när så att det gick att tala med dem. De hade ingen aning om var de befann sig. Alla hade mist sina kläder och tillhörigheter, timmerman hade förlorat hela sin verktygskista och han svor på att Mac Faden skulle ha en kniv i sig nästa gång timmerman kom till Port Arthur.
Vi förklarade för samtliga att de var i ett amerikanskt fartyg på väg till Mauritius. Det blev en hel del äkta svordomar över mannen som sjanghajat dem. Vi blev indelade i vakter och sattes i jobb, så att fartyget kom i sjövärdigt skick.

Resan fortsatte genom Mexikanska golfen och vidare genom Floridasundet ut i Atlanten, där kursen ändrades sydvart. När vi hunnit så pass långt syd som i närheten av “linjen” hamnade vi i stiltjebältet och blev liggande där i drygt en månads tid. Nu började utvikt på vatten under förste styrmans uppsikt och han var inte lätt att tas med. En gammal Nova Scotiaman, a down east buckomate. Varje morgon klockan 8 delades vattnet ut av timmerman en pint per dag och man. Det skulle räcka till dricksvatten, tvätt m.m. Där kom en hel del tropiska regnskurar så att vattnet flödade från skanstak och segel i stora mängder. På däck, vid sidan av donkeypannans hus, stod en vattentank som rymde ett par ton vatten. Denna tank samlade vi med stort besvär full. Arbetet gjordes på frivakten och med den tanken att vi skulle ha litet extra vatten, men där bedrog vi oss storligen. Dagen efter var styrman där med ett bastant hänglås.
Han låste tanken med beskedet att vattnet behövdes för donkeypannan och så var nöjet slut.

Nåja, vi fortsatte sydvart. Som varje sjöman vet så måste sommarseglen slås ifrån och vinterseglen bändas innan den hårda västanvinden börjar. Det jobbet fortsatte vi med några dagar framåt och nog blev man törstig efter allt halande, hissande och vandrande runt capstan i värmen, men det var bara att smutta på vattenransonen litet grand.
En stor njutning som att fylla hela munnen och svälja, det fick man bara tänka sig en gång man kom iland. – Maten kude vi inte klaga på ännu, men som en naturlig följd av att det salta köttet och fläsket passerat linjen flera gånger blev det sämre längre fram. Det fanns inga kylrum på den tiden.

Resan fortsatte ner mot Godahoppsudden under olika väder och små intermezzon ombord. Vi rundade Afrika med en hård västanvind och grov sjö, men fartyget var sjöklart så det gick skapligt att runda Hoppet. Man fick ju hala sig fram och åter i mantåg som var sträckta från för till akter, torr var man aldrig i den överbrytande sjön, trots oljekläder och sjöstövlar. – När vi sedan började styra nordvart igen, så tog det inte så lång tid innan vädret blev bra med lite värme och lagom bris ända upp till Mauritius, där vi seglade rätt in i hamnen och ankrade. Märkligt nog fick halva besättningen fritt den dagen och gå iland. Nästa dag fick resten fritt.

När partiet var lossat gjordes klart för avgång och det bestods även en liten bogserbåt som drog oss ut ur hamnen och vi fortsatte resan till Tamatave på Madagaskar. Det var dåligt med postgången. Postverket sände med två säckar post för vidare befordran. På två dagar seglade vi över. Där fanns ingen bogserbåt men hamnen låg så bra till så det lyckades att segla rätt in och förtöja i bojar utan annan hjälp än vackert väder. Där lossades det andra partiet på några dagar. Så var det att försöka segla ut igen, utan bogserbåt, och det gick lika fint som in. Seglen sattes, alla förtöjningar utom slippwire akter togs in därefter brassades för vind tvärs in om styrbord, slippwiren halades in och vi var åter på väg. Denna gång mot Beira.
Resan dit gick bra, men provianten började bli i sämsta laget. Masken kröp i både fläsk och kött. Men man var tvungen att få i sig något för arbetet måste ha sin gång.

Bland sjöfolket på den tiden gick ett ordspråk, att på engelska fartyg där fanns ingen mat men man behövde inte arbeta så mycket heller, på amerikanska fartyg var det plenty of good chop men där måste man arbeta så hårt att man inte kunde äta. När vi förtöjt i Beira blev det allmänt klagomål på maten. Förste styrman tyckte att vi skulle hänvända oss till kapten och det gjorde vi. Han lovade oss att så fort vi anlänt till Delagoa Bay så skulle han se till att det blev ny proviant ombord. Nåväl, det tredje partiet av lasten blev utlossat och därefter fortsattes resan till Delagoa Bay. Den resan hade vi motvind hela vägen och fick kryssa mellen fastlandet och Madagaskar, men hon seglade bra och gick över stag fint i genomvindsvändningarna så även dit kom vi fram efter mycket halande i brassar och halsar. – Där mötte bogserbåt som tog oss in i hamnen. Efter förtöjningen kom vi överens om att tre man skulle gå upp till amerikanske konsuln och förklara för honom hur det låg till med provianten.

Det blev naturligtvis tre skandinaver, två svenskar och en norrman, som beslöt att gå. Vi besökte alltså konsuln och förklarade hur det låg till ombord. Han frågade om vi var americans, men fick till svar att “nej, vi är skandinaver”. “Finns det inga amerikaner ombord?” Jo men vederbörande kände sig inte hågade att följa med” -“Allright. sa konsuln,” jag kommer ombord i morgon och har en kommission med mig, och då får vi se hur saken ligger till” .

Nästa morgon klockan tio embarkerade konsuln tillsammans med två sakkunniga och bad att få tala med kapten. När han infunnit sig beordrades att allt det salta köttet och fläsket skulle bäras upp på däck. Vi hade all saltmat och potatis nere i förpiken. Det blev att hissa upp samtliga fat, sex tunnor fläsk, sju tunnor kött och tre tunnor sill. När vi hade öppnat det första fatet tog en man ett stort fläsksjok och kastade det på däck, och sannerligen begynte fläsket att röra på sig; det var fullt av mask och luktade hemskt. Samma historia upprepades med de övriga faten. Sillen hade smält i sina fat, endast benen och huvudena fanns kvar. Konsuln frågade oss om vi ätit denna mat.” Ja, sämre än det”, svarade vi. Konsuln beordrade kapten att allt skulle förstöras. Vi låg ju vid kaj och lossningsarbetet sköttes av negrer. När de fick höra att allt köttet och fläsket skulle kasseras, frågade de om de fick överta det. Jo, de får alltsammans, om de tar iland det. När de fick höra det svaret ropade de på en hel del folk iland. Och det tog inte lång tid förrän alltsammans var uppburet i negerkvarteren, så där kom vi ifrån ett drygt jobb. Sedan fick befälhavaren order att skaffa ny proviant från Lorenzo Marquis.

Efter det vi slutlossade där, seglade vi i ballast tillbaka till Beira. Där låg vi till ankars på redden och lossade i pråmar. Även lastning skedde där.

Jag vill nämna “buckomatens” galghumoristiska inslag. Negrerna brukade gå ut på klyvarbommen och förrätta sitt tarv när de kände sig nödiga. Istället för klosettpapper använde de en konstrikt snidad träpinne vilken de strök av på ett stag i närheten. När vi upptäckte detta, så körde vi bort dem och förbjöd dem att i fortsättningen använda klyvarbommen.

Vi fick ju deras smörja på händerna när vi hade något arbete att utföra där. En förmiddag fick vi höra styrmannens rytande röst “all hands aft”. Va fan är det nu, tänkte vi, och gick akteröver hela högen. “Titta ut över sida där!”

– Vi tittade ut och fann att sex sju negrer satt på fallrepstrappan och gjorde sin behov. Då lossade styrman på taljan som trappan hängde i, så vackert först, därefter lät han gå för runt med påföljd att alla negrerna hamnade i vattnet.

Det var inte utan att det såg komiskt ut. Efter upphalning av trappan fortsatte negrerna arbetet. Under tiden ballasten lossades måste lastning pågå eftersom fartyget inte stod upprätt alldeles tomt. Ballasten lossades i akterluckan och lastades i samma lucka så hon höll sig på rätt köl. Lasten bestod aven sorts bark som används i garverier.

Vi blev inte fullastade i Beira utan fick anlöpa ännu en hamn – Sofala, där vi blev färdiglastade.

Nu började ‘återresan till USA, destination Baltimore. Det blev att kryssa runt Goda Hoppsudden i hård västanvind. När vi hade rundat Hoppet styrdes nordvart och vi kom in i sydostpassaden som räckte upp till stilla bältet, där det blev stopp för någon vecka. Sedan kom nordosten och tog oss upp till i närheten av Cape Hatteras. Där fick vi en redig körare på oss, samtidigt som det blev kyligt i luften och det kändes nästan som att gå från tropikvärme till vinter, men det var sommar på norra halvklotet.

I närheten av Chesapeake Bay fick vi bogserbåt som tog oss direkt upp till Baltimore. Under tiden vi bogserades upp slogs alla segel ifrån och stuvades ner, så att allt var klart för avmönstring när vi hade förtöjt.

Nu hade det blivit 1916. Manga Reva såldes innan jag for därifrån.


Ett vänskapligt samtal. Av Frank Bengtsson
Jag kände mig väldigt ensam, liten och övergiven när jag kommit över landgången och de väldiga plåtdäcken stirrade mig i ansiktet. Jag makade sjösäcken tillrätta över axeln och klämde ett fastare tag om gitarren, som insvept i ett gråpapper satt inkilad under vänstra armen. Jag tittade villrådig fram och tillbaka i midskeppsgången.

För fjorton dagar sedan hade jag lämnat en tremastad skonare i Halmstad och nu mönstrat som jungman i min första steambåt, Sveabolagets Mode. Det var en stor upplevelse att få trampa däck på en ångare. Ombord på skutan hade skansen legat vid foten av fockmasten så jag styrde mina steg föröver i förhoppning om att hitta rätt. Men jag hade bara tagit några steg när vägen spärrades aven grovvuxen karl iklädd dongerikläder, sixpencekeps och korta sjöstövlar med krage. Han tittade vänligt på mig med vattenblå, plirande ögon. – “Guds frid min son, vad är du för en vilsen vandrare?” Jag satte ned sjösäcken och sträckte fram handen. “Bengtsson, den nye jungmannen. -“Jaså du, är du det, då är du välkommen ombord. “Min hand försvann som i ett skruvstäd.” Jag heter Alm och är matros. Du är på villovägar min vän. Skansen ligger akterut. Kom med så skall jag visa dig.” Han tog sjösäcken i ena nypan och kastade ett öga på mitt gråpappersfodral. “Spelar du på det där instrumentet, månne?” “Farbror Alm tror väl inte att jag tagit med den som prydnad,” svarade jag glatt. – “Farbrora mig hit och dit. Här är vi alla du. Och det gläder mig att du kan spela, vi skall lovsjunga Herren när vi kommer till sjöss.”

Vi kom in i poophuset, klev ner för en trappa och där nere på styrbordssidan låg skansen, som även var mäss och dagrum för däcksbesättningen. Runt ett bord satt det övriga däcksgänget och drack kaffe. Jag hann bara kasta en kort blick på det trånga kyffet med sina dubbelkojer, två på förkanten och fyra vid skotten mot trappan. På bägge sidor om mässbordet stod långa träbänkar, den innersta fastskruvad i skottet mot utsidan och den andra för tillfället lös. På akterkant syntes några smala klädskåp.

Alm presenterade mig för grabbarna och de tittade litet nyfiket på mig när de hälsade mig välkommen. Jag tyckte alla verkade bussiga och trevliga, alla utom en. Honom fick jag antipati för från första ögonkastet. Han var lättmatros, tjock och plufsig och han flinade försmädligt åt mig.

“Tänka sig, va, en liten skutjänke har kommit ombord till oss! Och prelaten bär hans sjösäck, helledudanedå, så rart!” -Alm gav honom en ilsken blick “Tig i församlingen, Tjocken, och låt pojken vara ifred. Han har aldrig varit på en steambåt förut.” – “Nej det märks minsann. Han luktar bara tjärdrev och unket kölvatten. haha!” Lättmatrosen skakade på huvudet och suckade. Han var dock ensam om munterheten. – “Någon gång skall väl vara den första. Du har väl inte varit till sjöss så länge du heller,” sade Alm.

På eftermiddagen var lossningen klar och vi gjorde sjöklart. Wallgren, som var både båtsman och matros, visade mig till rätta bland skär- . stockar, luckor, gajar, bommar och annat för mig delvis främmande. Medan vi spolade däck berättade han litet om de andra grabbarna. “Tjocken skall du inte bry dig om”, sa han, det är ett sådant där rötägg, som finns på nästan varje båt, en fridstörare och bråkmakare. När han är nykter är han någorlunda men när han är full är han odräglig. Men en sådan hjälper det knappast att slå på truten.”

“Alm verkar bussig”,sa jag, “är han verkligen religiös?”

“Jodå, det är han, mycket religiös till och med. Han läser bordsbön vid varje måltid och på kvällarna sitter han och bläddrar i bibeln eller psalmboken. Han går aldrig iland utan sitter ombord. Hyran skickar han hem, vartenda öre, utom det som behövs till snus och frimärken. Han är en hygglig karl och en fin sjöman.”

Koldammet spolades undan och det började lukta friskt runt däcken. Wallgren riktade strålen under en av vinscharna och fortsatte: “Han var visst en buse i yngre dagar, den gode Alm. Söp, slogs och härjade vilt i alla hamnar, och ett slag var han alldeles under isen. Men så träffade han en frälsningssoldat uppe i Norrland, och med henne gifte han sig, hur det nu gick till. Sedan dess har han varit en helt annan människa, för hon omvände honom. Han blev frälst med dop och allt. Väl var det kanske, för fy sjutton om man skulle råka i krakel med honom. Han är den mest råstarke kille jag seglat ihop med. Han säger också själv att förr bestod hans språk mest av svordomar, numera föredrar han bibelcitat. Han kan hela bibeln utantill, nästan.”

När vi samma kväll gick till sjöss lottades vakterna ut och naturligtvis fick jag samma vakt som Tjocken. Det var ju lagen om alltings jäklighet. Han flinade också glatt emot mig, petade till mig i magen och sade: “Vi ska nog trivas ihop du och jag, skutjänken.”

Den resan ner till Hamburg kommer jag aldrig att glömma. Jag hade aldrig stått till rors på en steambåt och vevade vilt på rodret i mina ansträngningar att hålla båten på rätt kurs. Styrmaskinen pustade ånga och slamrade när jag jobbade som besatt. Båten ringlade sig som en orm ner genom Öresund till stor förtvivlan för lotsarna, som stönade varje gång jag girade. Andrestyrman stod jämte mig och försökte lära mig styrningens svåra konst.

“Snurra inte på hjulet så förbannat, ta en spak i taget sakta och försiktigt”, sa han vänligt.

I Hamburg lastade vi kol hem till Sverige. Första kvällen var jag förstås med de andra grabbarna uppe i St. Pauli för att invigas i hamnens fröjder.Tjocken var dock inte med. Han hade försvunnit i gränderna på vägen upp. Frampå natten kom vi ramlande ombord, glada i hågen. Vid mässbordet satt Alm och högläste ur bibeln. Han tittade vänligt på oss som stojade – “Har ni haft trevligt, pojkar undrade han”.

“Det kan du lita på”, svarade en matros. Herbertstrasse är lisa och balsam för en sjöman” Jag vet det”, sade Alm stilla,” jag har varit där flera gånger när jag levde i synden.” – Matrosen gick fram till honom , klappade honom på axeln och sade med berusat allvar: “Du är en bra kompis, Alm. Att du sitter och läser bibeln varje kväll är din ensak. Det bästa med dig är i alla fall att du inte jämt och ständigt tjatar om att vi andra skall omvända oss, även om du kanske hade lyckats med någon.” “Den kallelsen måste komma inifrån varje människa av egen fri vilja”, sade Alm och log.

Så kom Tjocken, full som en alika, och började gapa och skrika värre än förut under resan. Han skällde och gormade och skulle naturligtvis hoppa på mig, men då gick Wallgren emellan. “Nu låter du grabben vara ifred säger jag dig! Gå och lägg dig eller också uppför du dig som folk. Vi tål snart inte dina fasoner längre; gosse!”

Tjocken stirrade vilt omkring sig och tuggade luft. Så fick han syn på Alm, som oberörd av oväsendet fortsatte sitt bibelstudium. “Där sitter den där hycklaren och predikanten”, hojtade han och raglade fram till bordet. Du sitter här som ett helgon, varför går du inte iland och har skoj som vi andra, va?” “Jag har haft fler kvällar i hamn än du någonsin kanske kommer att få”, svarade Alm lugnt.

Tjocken fortsatte att ofreda Malm. Någon bad honom att hålla käft men innan vi hann reagera fick han tag i bibeln på bordet och kastade ut den genom den öppna ventilen.

“Där fick du, prelaten!” ,skrek han högröd i ansiktet.

Det blev alldeles tyst. Wallgren närmade sig. Tjocken och skulle sopa till honom, när Alm avvärjande lyfte handen. Därefter reste han sig sakta, blek och allvarlig. Han knäppte händerna, tittade upp under däck, upp mot de rostiga nitnaglarna i balkarna.

“Du allsmäktige” sa han högt, “se vad han gjort! Han har smädat den Heliga Skrift. Låt mig för endast fem minuter få bli mitt gamla jag, sedan lovar jag att troget tjäna Dig och följa Dina bud, men ge mig först fem minuter”.

Han stod tyst en stund och nickade sedan, som om han fått bekräftelse på sin bön. Han pekade på Tjocken och sade: “Ecce homo!”

Så lade han handen på den nu vettskrämde lättmatrosen och såg honom lugnt i ögonen.

“Min vän, det är på tiden att någon pratar allvar med dig. Kom så går vi upp på däck.”

“Ja, ja … jag vill inte, låt bli mig!”, skrek Tjocken” Du för. .. förstår väl skoj va, gör du inte det!”

“Visst förstår jag skoj, broder”, sade Alm. Men nu ska du och jag ha ett samtal i all vänskaplighet, kom nu!”

Han tog ett stadigt tag i armen på Tjocken och nästan släpade honom upp för lejdaren. Den nu så föga morske lättmatrosen bad hela tiden om ursäkt och jämrade sig. – Under fem minuters tid hördes skrapande fötter, stönande och ljudet av mjuka slag från däcksplankorna ovanför. till sist kom en duns, sen blev det tyst. Det klampade av steg i trappan och Alm kom tillbaka, litet rufsig i håret, gick fram till sitt skåp, tog fram en ny bibel och satte sig åter att läsa som om ingenting hade hänt. Vi andra gick och lade oss utan att säga ett ljud och till slut satt Alm ensam kvar vid bordet med karbidlampan framför sig. Strax efter såg jag i halvdunklet Tjocken komma tassande in, tyst och stilla. Han klättrade upp i sin koj med ett stönande, i Morgonen efter kunde jag inte känna igen honom.Hela hans ansikte var uppsvullet till oigenkännlighet. Han var förvånansvärt tyst och jag fick vara i fred.

Han till och med försökte ge mig ett leende fast det var nog så besvärligt. Jag nonchalerade honom fullständigt, och innerst inne kände jag skadeglädje.

En dag när jag gjorde backstöm kom Alm in för att hämta något i skansen. Jag passade på att fråga honom. “Vad betyder Ecce Homo, Alm?”

“Din ringa bibelkunskap är beklämmande”, sade han,”Det betyder “Se Mannen.Orden är citerade från Pontius Pilatus, Johannes Evangelium, nittonde kapitlet, femte stycket.” Han lade in en paj General under överläppen och försvann.


Varför inte fortsätta med ytterligare en berättelse av Frank Bengtsson.
Episod i Bremen Av Frank Bengtsson
Under andra världskriget tjänstgjorde många franska och ryska krigsfångar som stuveriarbetare i de tyska hamnarna. De behandlades son djur, fick dålig mat, gick klädda i trasor och var ständigt övervakade av tyska vaktposter. De slet och släpade med lastning och lossning av fartygen. Den huvudsakliga lasten var malm som import och kol som export till länder som kunde erbjuda mer åtråvärd bytesvara. Naturligtvis var detta en jämmerlig tillvaro. Men trots den bittra verkligheten hade dessa herrefolkslavar dock en viss galghumor och gjorde förstås sitt bästa för att förpesta tillvaron för de tyska knektarna. De i sin tur gjorde allt för att visa dessa för tillfället kuvade människor vilka som var det blivande Ny – Europas herrar.

Vi kom till en plats utanför Bremen som heter Brake en blåsig kall oktoberdag 1943 med full last av malm från Luleå. När vi väl förtöjt kom ett gäng med ryska och franska krigsfångar ombord och satte igång med lossningen. Vi tyckte synd om dessa arma stackare och försökte så gott vi kunde hjälpa dem med både kläder och mat, trots att det var belagt med fängelsestraff att ge fångarna någonting, vad det vara månde. Vid kajen i Brake råder en stark tidvattenström och ibland låg vi därför ett par meter ut från kajkanten när strömmen tryckte ut oss Mellan kajen och fartyget uppstod då en forsande kanal av vatten – en veritabel dödsfälla om någon skulle ramla i.

Trots detta fick vi ändå börja måla utsidan, dock inte utan att vara försedda med säkerhetslinor. När vi stod på ställningarna var det ingen större risk att någon av oss skulle ramla i plurret – vi var garderade. Lossningen fortgick och de arma fångarna slet med den tunga och ohanterliga malmen. Vid luckorna stod de tyska militärerna och kontrollerade att det verkligen jobbades. Om någon för ett ögonblick tog en andhämtningspaus blev han utskälld med besked. Dock tilläts fångarna att lämna lastrummet för uträttandet av naturliga behov, men även detta skedde under sträng bevakning.

Det är egentligen här själva historien börjar. Jag råkade bli ögonvittne till en episod, en ruskig händelse. Trots det makabra kan man kanske, med en smula förståelse för tidens allvar, skymta en aning av bister humor; det var ju dock brinnande krig. Allt var tillåtet och en människas liv var inte värt mycket.

Vid treans lucka stod en kraftig tysk vaktpost klädd i stålhjälm, batong, pistol och gevär plus en massa andra sorters vapen. De gånger jag passerade honom såg jag att detta var en verklig gestapoman, grym och sadistisk. Han röt och skrek åt fångarna nere i lastrummet, och när någon där nere var uppe för ett ögonblick hjälptes han tillbaka med en välriktad spark. Hade blickar kunnat döda, hade för länge sedan tysken legat död som en sten på däcket. Jag var inne och hämtade färg under backen när jag såg en ryss kornma upp från rummet och försvinna in på toaletten vid skansingången. Efter några sekunder kom han ut och ställde sig vid lastluckan för att pusta ut innan han klättrade tillbaka till jobbet, men denna lilla ofrivilliga paus var tillräckligt för att vaktposten skulle reagera. Han kom smygande bakom den intet ont anande ryssen, lyfte sitt gevär och gav honom en kraftig stöt i ryggen med kolven så ryssen stod på huvudet ner i lastrummet. Det var ett fall på nästan tio meter ner i den hårda malmen. Det kunde bara resultera i att den stackaren skulle slå ihjäl sig.

Och mycket riktigt: Ryssen bröt nacken och fördes en stund senare iland på en bår, buren av kamraterna. Mördaren bara flinade tillsammans med vakten som patrullerade på kajen. Händelsen bekom dem inte det ringaste.

Jag berättade för grabbarna i mässen vad jag sett och det fälldes många bittra ord över allt vad tyskar hette. Men vad kunde vi själva göra åt saken mer än att skära tänder och svära i smyg? Att anmäla det skulle antagligen bara få en axelryckning till följd. Det visste vi. Under några års tid hade vi haft talrika tillfällen att studera tyskarnas beteende och även hört talas om Gestapos metoder att kuva krigsfångar.

Men dagen efter blev jag vittne till en annan händelse, som hade direkt beröring med det som inträffade dagen innan. Denna gång hängde jag framme på bogen och målade runt ankaret. Jag hade halat in ställningen så långt det gick och satt på det sättet väl gömd. Jag tog mig ett bloss i smyg och tittade ner på kajen. Där’ gick den sadistiske vaktposten och patrullerade. Han marscherade med taktfasta steg fram och tillbaka och de polerade läderstövlarna blänkte i den svaga höstsolen. Han visslade glatt på “Lili Marlene” och förföll mycket nöjd med både sig själv och tillvaron. Jag svor tyst.

På middagsrasten såg jag langarna gå iland för att äta middag i ett skjul på kajen.

Om man kan tala om middag förstås. Jag hade vid ett tillfälle pratat med en av dem och han sade att deras mat var mest kålsoppa och grispotatis, sådant som herrefolket själv ratade.

Jag hade just krupit ner bakom mitt ankare när jag såg fångarna komma i gåsrad. Alla gick med trötta steg fram emot landgången. Men den siste dröjde sig kvar och tittade sig hastigt omkring. Ingen människa mer än vaktposten syntes till, och denne hade just vänt och promenerade åt mitt håll. Ryssen handlade kvickt; han kilade vesslesnabbt bakom tysken och med en kraftig knuff i ryggen fick han honom att vackla över kajkanten rätt ner i det forsande vattnet. Tysken gav upp ett kvävt skrik, och sedan såg jag hans hjälm försvinna i skummet. Han sjönk som en sten och det var inget att undra över i den strömmen och med den utrustning som han hade på sig.

Jag såg ryssen titta sig omkring än en gång och då fick han syn på mig, som av rent intresse råkat sticka fram huvudet där jag satt bakom ankaret. Han stelnade till, vände kvickt på klacken och rusade ombord. Jag fortsatte mitt målande. Det var det andra mordet jag bevittnat på två dagar, men denna gång kände jag inte riktigt detsamma som första gången. En stund senare klättrade jag upp på däck för att få en kopp kaffe. När jag kom ner för lejdaren till fördäck kolliderade jag nästan med ryssen som stirrade på mig med skräck i ögonen. Jag passerade honom och sade tyst på knagglig tyska: “Var inte rädd, tovarisjtj! Jag har inget sett eller hört!” Han gav mig en tacksam blick. Jag klappade honom på axeln och gick in i skansen.

På eftermiddagen blev det stor uppståndelse när man saknade den försvunne tysken. Det kom en massa Gestapogubbar ramlande ombord och inledde förhör med oss alla. En efter en blev vi inkallade i salongen där kaptenen tjänstgjorde som tolk. När det blev min tur greps jag av stora skälvan för att jag skulle röja något. Men det gick bra bland alla bistra tyskar. De frågade om jag sett något men jag förklarade att jag suttit inklämd bakom ankaret och inte’ sett annat än en massa rostig plåt. Jag tänkte inte sätta fast den stackars ryssen – jag tyckte tysken fått vad han förtjänat. När jag kom ut på däck igen träffade jag ryssen. I smyg tryckte han min hand och aldrig förr har jag känt en sådan värme och vänskap i ett handslag – för att inte tala om vad man kunde läsa i hans ögon.


Med last av guano. Peter Nordenfeldt.
Den 29 nov. 1889 lättade Hawkesbury på nytt från Helsingborg med en last av c:a 530 standard plank som skulle till Delagoa Bay i Sydafrika. Skutan var rätt rank så vi riggade ner för- och kryssbramrårna, som vi skulle få användning för först då vi kom i bättre väder.

Redan vid Skagen mötte oss en hård västlig kuling och i dagningen såg vi en norsk brigg med nödsignalerna hissade. Vi höll ner emot den och tog ombord besättningen, åtta man, sura och genomvåta. Briggen, vars namn var Husar av Kragerö, måste lämnas åt sitt öde. De skeppsbrutna sattes ombord i en lotsbåt vid Jungfrulandet.

Efter 54 dygns resa ankrade vi i Delagoa Bay den 12 januari 1890. Vi hade legat till ankars endast någon timme när hamnkaptenen och tullens folk kom ombord. Jag hade inte mer än hunnit ner i kajutan med dem för att gå igenom papperna förrän min förste styrman ropade i kajutkappen: ” Vi blir överseglade, kapten!” Både jag och hamnkaptenen var med ett språng på däck. Vi såg en stor engelsk järnbark, Sinbad, komma i rak vinkel ned mot oss för att minuten efter med ett brak köra sin bog genom vår sida mellan stor- och fockmasterna. Reling och waterbord splittrades och riggen sprängdes. Allt blev ett enda virrvarr av tågvirke och plankstumpar. Här kunde inte bli tal om vems skuld var. Vi låg till ankars och ombord fanns fullgoda vittnen, hamnkaptenen och tullarna. Skadan blev också utan vidare reparerad men tyvärr inte fullständigt. Stormasten, som också ramponerats i kollisionen, ägnades inte tillräcklig uppmärksamhet. Det vållade oss en hel del besvär under vår resa över Stilla Havet.

Det blev förstås mycket bråk och bekymmer innan vi lossat planklasten och vi fått in barlasten. Vi hade legat där i 95 dygn. Ett drygt uppehåll tyckte jag, men enligt bestämmelserna i certepartiet räknade man med en lossningstid på 103 dygn. Vi var färdiga att gå till sjöss den 20 april och hade order att gå till Västindien men det blev mer bråk. Vi kunde inte komma förbi en engelsk ångare utan fick vänta tills dess den blev klar. Strax innan vi skulle släppa förtöjningarna fick jag ett kabeltelegram:

” Försök på Lowland Island.” – Jag funderade över telegrammet. Något Lowland Island kände jag inte till. Visserligen visste jag om en del låga öar i Puamotogruppen, men vilken, det var frågan. Jag begärde telegrafiskt förklaring från Lloyd’ s i London och fick snart korrigerat svar HowIand Island. Det var ju något annat, en klar position. Ön ligger på lat 1 gr N och long. 176 gr 30 min V. Så jag började genast komplettera förråden, bl a genom att skaffa fler vattentankar. Den 24 april lämnade vi Delagoa Bay för resan till HowIand Island ute i Stilla Havet med en besättning på 17 man.

Allt gick skapligt till den 1 maj då vinden växte till storm rör att den 4 maj kulminera med ständigt fallande barometer och en rykande västnordväst. Med revade för- och storbramsegel och två man vid ratten höll vi rätt undan vinden. Sjön vräkte grova brott över aktern och fyllde kajutan. Vi var snart nere på 43 gr. S lat och öst 87 och loggade 13 knop flera dygn i den hårda sjön. Den 9 maj kom svåra regn- och hagelbyar och storriggen började sätta sig. Under en veckas tid seglade vi i genomsnitt 220 eng. mil per dygn. Den 14 maj bättrade sig vädret. Det duggregnade, skeppet gjorde fortfarande god fart men slingrade svårt. Vi var nere på 49 gr syd och riskerade möta isberg.

Den 18 maj var vi på bredden av Tasmanien. Vädret blev hyggligt, varmare och stigande barometer. Vi satte kurs på Cape Maria van Diemen som vi passerade den 23 maj, men så långt nordvart att vi inte fick se the Three Kings. Vi hade växlande väder, stormbyar och hård sjö när vi passerade syd om Kermadec Island. Jag ville inte söka mig in till ögruppen i det ostadiga vädret. Den 10 juni passerade vi Mittioriön där en del småhyddor syntes och en hel massa infödingar kom ner till stranden. Vad de måtte föra ett lyckligt liv. Här ute på öarna i oceanen lever de utan pretantioner. De har bananer, brödfrukt, sköldpaddor och fisk – det är allt som behövs.

Vännen och rederichefen. den söderhavsbefarne Otto Bank i Helsingborg, hade bett mig söka upp Suwarrowön om jag kom i närheten. Nu satte jag kurs dit fast positionen var en smula osäker i tillgängliga sjökort, men den 18 juni på morgonen roddes jag i land av fyra man. Jag ville se vad Suwarrow hade att bjuda på.

Då vi kom in mot land upptäckte vi ett torn där man just hissade engelska flaggan. Vi lade till vid en pir med tre hus och mottogs av en skara kanaker, bland dem en kvinna som sade sig vara från Manehiki, (den ö dit den svenske kaptenen John Meijer tog sig fram efter att ha förlist med sitt skepp på Starbuck Island). Kanakerna talade skaplig engelska och frågade vad vi önskade. Jag svarade att vi önskade dricksvatten. De berättade att de levde därute på oceanön rör att torka copra och fiska pärlor för en firma på Nya Zeeland.

.Det fanns gott om pärlor men jag hade ingenting att byta med. – Vi fick vatten och satte kurs mot Phoenixgruppens öar som vi nådde den 22 juni. Vi skulle lasta guano. Det fanns guano, men en hel del hade redan tagits och där hade man planterat kokospalmer. Ön var garnerad med fartygsvrak. Den ö jag besökte hette Enderbury Island. Jag studerade ön och fann en massa gravar som låg i öst och väst, uppbyggda av sandstensplattor. Jag har träffat på liknande gravar på Carolinerna, Phoenix, Malden och på Påskön. Jag är övertygad om att där ute i det tysta, stilla, oändligt blå finns ett rikt fält för vetenskapsmän att bearbeta.

Vi fortsatte till Howland Island och den 26 juni 1890 nalkades vi ön med så små segel som möjligt. Vi ankrade, Hawkesbury svängde sakta runt i den labra brisen med vår flagga hissad under nocken. Från en stång iland blåste The Stars and Stripes. Vi hade nått Howland Island. Nu gällde det att fylla lastrummen med guano, sen skulle vår färd ‘gå vidare ut över haven igen.

Följande dag orienterade jag mig iland och bekantade mig med de människor jag skulle arbeta med den närmaste tiden. Där fanns 63 kanaker från Savage Island. Bas för gänget var en vit man som hade sin hustru och två söner med sig ute på ön. Basen hade just seglat till Apia för att stanna där någn tid. Kvalitén på guanon var inte så bra, men den 30 juni började vi lasta med tre båtar. Det gick raskt undan och en dag när jag var i land frågade jag basens söner om de hade någt kort över Torres Strait. De tvekade med svaret och undrade vad jag skulle med det. Jag svarade att jag varit där förut på flera platser och att jag ville återse de platserna. Med stor tvekan lämnade de mig sjökorten, som jag tog ombord och kopierade. När jag lämnade tillbaka sjökorten och berättade att jag tänkte segla igenom Torres Strait blev de förskräckta och avrådde mig. De försökte förmå mig att ta en annan väg hem. Jag tackade för deras omsorg. Jag glömde episoden tills dagen innan vi skulle segla, när jag fick besök ombord av de unga männens fader, som just kommit hem från Apia. Han hade hört att jag tänkte segla genom Torres Strait och vill på alla sätt anbefalla mig att göra så. “För, sa han,” kan kapten klara den farliga vägen och strändernas kannibaler så blir det en utmärkt reklam för oss här ute, en sak som kommer att göra vägen hit kortare, billigare och hjälpa upp våra affärer.”

Han gav mig sjökorten som gåva. Följda av deras välgångsönskningar lämnade vi Howiand Island den 24 juli och började hemresan mellan Gilbert- och Elliceögrupperna söder om Lousiadearkipelagen och kom snart in i Korallhavet och Papuagulfen.

Den 11 augusti hade vi hårt väder och då jag visste att vi var i närheten av ett stort utliggande rev, Eastern Field, hölls god utkik. Det var välbetänkt, för snart siktades hårda brott rätt förut. Hawkesbury lades skarpt bidevind för styrbords halsar och klarade med glans den faran. (det var på detta farliga rev som kapten Julius HelIgren förlorade barken Nornan på resa från Australien till Filippinerna). Vi fick disig luft och måtte en kväll ankra vid en okänd ö och satte god vakt för natten för att inte överraskas av påhälsningar från infödingarna. .

I dagningen den 13 augusti seglade vi för jämn och frisk bris genom Torres Straits fruktade passage. Själv förde jag kommandot uppe från fockbramrån. Därifrån såg jag tydligt alla rev och övervakade allt. Vi fortsatte norr om Australien, runt Goda Hoppsudden den 6 oktober och den 17 samma månad anlöpte vi Jamestown Bay på St Helena

På höjden av Flores räddade vi på kvällen den 14 november besättningen på 22 man, från skotska barken Mary of Montrose och satte i land dem en vecka senare i Plymouth, där vi fick order att gå till Hamburg. Den 28 november ankrade vi vid Yttre Elbes fyrskepp och fick den 1 december 1891 bogsering till lossningsställena i Bremerhaven först. Men när en del hade lossats kunde vi flyta upp till Hamburg för slutlig lossning.


Möte på ekvatorn av Erik Edgren

Det var lördagen den 24 mars 1928.

Fyrmastbarken Herzogin Cecilie befann sig i stiltje på ca 5 °. S och 26°.W. Vi hade redan den 4 mars siktat ett segelfartyg om babord något för om tvärs, men kunde inte identifiera henne på så långt håll,

Dock gissade vi på Olivebank, Beatrice eller C.B. Pedersen. Alla tre . hade avseglat från Australien ungefär samtidigt med Herzogin Cecilie. Skutan vi siktade visade sig vara C.B.Pedersen. På kvällen hade vi försökt ge oss till känna med morse, men utan resultat. När morgonen ljusnade befann vi oss på 4 – 5 miles avstånd på C.B.Pedersens låring. Herzogin Cecilie ändrade kurs och närmade sig medtävlaren i sakta mak. Även C.B.Pedersen ändrade kurs, och klockan 13.30 åkte nationsflaggen upp under gaffeln på vardera nästan samtidigt. Sedan växlade vi signaler och kunde konstatera att C.B.Pedersen hade lättat ankar i Sidney den 18 januari och Herzogin Cecilie i Port Lincoln den 19.

Snart kunde man urskilja semafortecknen och en Ronnebypojke, vännen Thure Woxblom som tjänat i kommissen, satte i gång och fick svar på Kronans språk. På sin fråga ,”vem talar Kronans språk?” fick han svaret” Löjtnant Tamm”: Till saken hör att \Voxblom tjänat i Tamms kompani.

När flaggsamtalet var till ända var vi så nära att man tog till megafonen.Förste officerarna (Tamm och Lindfors) ropade hälsningar och artigheter till varandra, och hur det var så framgick det att Herzogin Cecilie hade en kvinna ombord. Kunde man kanske få låna henne ett tag, frågades det från C.B.Pedersen. Då vi närmat oss ytterligare så man kunde urskilj a ansiktsdragen, hämtades “kvinnan” upp på poopdäcket till påseende. Några av Pedersens pojkar hade fattat posto på klyvarbommen för att ta undret i närmare beskådande. Försten på Pedersen frågade om hon fick gå lös på däck. Det fick hon och riskerna var minimala. En bandupptagningsapparat hade nog varit på sin plats i denna stund.

Alan J. Villiers, som medföljde Herzogin Cecilie på denna resa, hade en god dag såväl ur fotografisk som ur litterär synpunkt. Dagen gick mot kväll och tropikens ljumma natt föll sammetsmjuk över två långfarare. Litet brassande för kastbyarna och enstaka regnbyar höll

Vakten vaken. C.B.Pedersen var en bit akter om oss vid mörkrets inbrott .

Följande dag, den 25 mars, hade Pedersen av en regnby förts närapå tvärs igen – hon hade fått både regn och vind, men vi bara regn. Frampå förmiddagen kunde styrman se genom kikaren att man på Pedersen utrustade en livbåt och av allt att döma förberedde en roddtur. Vinden var svag och vädret i övrigt vackert. Vid tiotiden lade båten till vid Herzogin Cecilie och blev mottagen med musik, en kvartett bestående av två violiner, banjo och trumma. Det var kapten Dahlström, förste styrman, Tamm jämte 7 av manskapet. Det blev rundvandring ombord utbyte av böcker och tidningar och givetvis ett livligt samtal om resans förlopp, väder och vind.

Mitt under den trivsamma samvaron överraskades vi aven häftig regnby som slog back i alla riggar. Innan vakten hunnit brassa bidevind hade skutan sackat akteröver flera fartygs längder. Frivakten kallades med i leken och även gästerna deltog i uppklarandet av den plötsliga villervallan. Det blev kovändning över till styrbordshalsar och till Pedersen signalerades att utföra samma manöver. Vinden ökade kraftigt för en kort stund och genom vändningsmanövern kom Pedersen något för om tvärs om styrbord. Situationen för Pedersen och våra gäster tedde sig litet prekär. Med nio man kort besättning fick styrmännen ombord klara hela skivan. Det gjorde de med den äran och kapten Dahlström föreföll att ta det hela med stoiskt lugn. Vi befann oss ju i stiltjebältet, så någon överhängande fara förelåg inte. Det hela varade inte länge och vi kunde med tillförsikt sätta oss till bords och äta en gemensam måltid.

Inte långt efter middagsmålet tog gästerna farväl och rodde taktfast över till det egna fartyget. Ungefär en timme senare utrustades Herzogin Cecilias jolle ut och försågs med den lilla aktersnurran. I klev kapten de Cloux, förste styrman, miss Day och Williers jämte de övriga. Jag stod till rors och hade ingen chans att följa med. Svarsvisiten varade väl en dryg timme och denna gång utan missöden. Alla var vid gott humör. I själva verket hade dagen varit ovanligt stökig och arbetsdryg, men sådant här upplever man ju inte alla dagar. Ännu till mörkrets inbrott vinkades och signalerades det ömsesidigt. Följand morgon hade Herzogin Cecilie lämnat kumpanen ett gott stycke akteröver.

På morgonen den 27 kl 06.30 passerade vi linjen och då hade Pedersen redan försvunnit ur sikte. – Resans mål, Falmouth, nådde vi efter nittios ex dagars resa. Då hade varken C.B.Pedersen eller Beatrice anlöpt sin orderhamn. De 52,000 säckarna vete lossades i Cardiff, där även ballasten delvis togs in, och någon dag före midsommar ankrade vi på redden vid Mariehamn där skutan lades upp för ett par månader.

Det skildrade var ju en obetydlig episod i segelsjöfartens historia men jag tror att var och en av oss som var med, sent kommer att glömma detta möte.