Berättelser om fiskebåtar från FN-uppdrag i Sydostasien.

Vid det sista medlemsmötet (9 juni) före sommaruppehållet hos Flottans Män i Trelleborg var det lokalföreningens sekreterare, Lars Engvall (fig), som visade ett par glimtar av sitt 40-åriga engagemang inom FN för utveckling av kustnära fiske och speciellt fiskebåtar i olika delar av världen och framför allt i Sydostasien.  Under den största delen av den tiden (1967–1994) var han knuten till FAO (Food and Agriculture Organization) i olika positioner och tjänstgöringsorter och därefter som konsult under kortare perioder för en rad olika utvecklingsinriktade organisationer.

FAO är FN:s specialorgan för jordbruk, skogsbruk och fiske. Huvudkontoret ligger i Rom men FAO är aktiv genom många nationella och regionala kontor och specifika fältprojekt som oftast var ägnade åt att hitta mer fisk och exploatera den. Detta gällde också ansjovisfisket i Peru som i slutet av 60-talet var världens största med en produktion på omkr. 12 miljoner ton, motsvarade 20% av världsproduktionen. Det kollapsade helt ett par år senare på grund av en ovanligt kraftig varmvattenström (El Nino),i vilken ansjovisen inte överlever och detta i kombination med överfiske i områden som drabbats mindre av det varma havsvattnet (fig). 

Vid den tiden fanns det också tecken på överfiske i andra delar av världen vilket visade sig i minskad ökningstakt av världsproduktionen (fig). Inriktningen hos FAO och andra internationella organisationer justerades därför gradvis från industriella till småskaliga och kustnära fiskerier och från fisken till människorna beroende av fiskresurserna. I samband med detta fick FAO uppdrag av SIDA att genomföra ett utvecklingsprogram för småskaligt fiske med titeln Bay of Bengal  (BOBP). Det förbereddes under några år och startade 1979. Det varade i 15 år med Lars som chef.

En av uppgifterna var att försöka utveckla en fiskebåt för Indiens östkust, som kunde opereras från de öppna sandstränderna (Beach Landing Craft eller BLC).   De är under stora delar av året inte navigeringsbara med konventionella båtar genom de stora vågorna. 

 De vanligaste farkosterna vid den tiden var kattumramer, som består av trästockar hopbundna med tågvirke (fig).  Fångst- och lastkapaciteten är minimal, räckvidden mycket begränsad beroende av paddlar och segel och komforten noll.

Intensiva tester av olika alternativ av båtar och deras förmåga att säkert ta sig ut och in genom strandvågorna och utföra mer avancerat fiske än det som gällde för kattumaramerna resulterade i en osänkbar båt med L=7m, B= 2,5m, H =0,8m driven av en luftkyld dieselmotor på 8 Hp (fig).  Prototyperna byggdes i trä och marin plywood medan den slutliga kommersiella varianten tillverkades i FRP. Finessen med båten var att (a) motorn fanns tillgänglig inom jordbrukssektorn och (b) att den upphängdes på en pivot som gjorde det möjligt att dra upp drivaxeln med propeller och roder i en öppen tunnel i den bakre delen av skrovet för att det inte skulle fastna i sanden (fig).

Introduktionen av de nya BLCs ledde till ett enormt uppsving av det lokala kustfisket genom byggandet av tusentals nya båtar BLC i nya lokala båtbyggerier i staterna Orissa, Andhra Pradesh, och Tamil Nadu (fig).  Puri i Orissa är en plats där effekten av de nya båtarna var spektakulär.  Utvecklingsarbetet observerades av New Tork Times i en lång artikel och belönades av SIDA med ett hedersomnämnande genom Innovation for Development Association (IDEA).

Lars berättade också om försök med att utveckla en ny typ av fiskebåt i Sri Lanka.  Redan under 1950/60-talen hade det introducerats en 28-fotare i trä med inombordsmotor med assistans från ett FAO-projekt och en 18-fotare i FRP med utombordsmotor av ett privat båtbyggeri.  Båda typerna delvis ersatte och kompletterade de traditionella farkosterna som var kattumaramer och utriggarkanoter.  Men, vid denna tid, säg i början av 60-talet, var det uppenbart för fiskeexpertis att det fanns stor potential för något större båtar än 28-fotaren att exploatera fiskrika områden längre ut från kusten.

 Under de följande 20 åren, från mitten av 60-talet, gjordes åtminstone fem seriösa försök med hjälp av internationella organisationer att introducera båtar som hade längre räckvidd med förmåga att operera några dagar utan att besöka hamn, (multi-day boats).  Omkring 90 båtar av tre huvudtyper sjösattes under 20-årsperioden av vilka 70 blev kortlivade.  Det var först i mitten av 80-talet som en ganska bred 36-fotare anammades av fiskeriet.  Abu Dhabi Fund var finansiär med brittisk båtbyggarexpertis. Efter en tvekande start öppnade den upp för djuphavsfisket i Sri Lanka med långa fisketurer på upp till fyra veckor. 

 Fisket fullkomligt exploderade. Nya och något större båtar av varierande design och storlek byggdes febrilt.  Hamnarna förbättrades och utvidgades. Idag finns där cirka 4 000 båtar som fiskar över hela Indiska Oceanen från Afrika i väster till Indonesien i öster och upp i Bengaliska Bukten (fig). 

Nedan Beruwela hamn Sri Lanka

Men varför tog det 20 år från idé till verklighet är en uppenbar fråga?  Det vanligaste svaret är GPS.  Den hade utan tvekan stor betydelse men det finns förmodligen också andra anledningar.  Abu Dhabi båtens skrov var bredare än de andra och upplevdes som mer stabilt.  Efterfrågan på fisk ökade medan fiskeresurserna minskade i kustnära områden, vilket resulterade i högre fiskpriser och gjorde djuphavsfisket mer attraktivt.  År av introduktionsförsök med nya båtar som nämnts ovan gjorde fiskare mer vana och tränade att utföra de uppgifter som krävdes.   Tilläggsfrågan är:  Skulle man på något sätt ha kunnat accelerera utvecklingen eller var det ”en idé vars tid skulle komma”? 

 Lars poängterade att de exempel han berört förmodligen endast är av historiskt intresse.  Dagens prioritet är inte att utveckla båtar, redskap och metoder för att fånga mer fisk men att reglera fisket för säkerställande av fortsatt tillgång av fiskresurser för framtida generationer. Idag är cirka 35% av världens fiskresurser överexploaterade, dvs deras existens är hotad.  60% av resurserna är till fullo exploaterade och endast 5% har potential för marginellt ökad exploatering (fig). 

Dagens behov, speciellt i utvecklingsländer, är reglering av fiskerier (fisheries management) som omfattar bildande och förstärkning av intressegrupper, insamling och analys av data och information, förhandlingar om fångstkvoter, var, hur, när och lagar och regler för detta.  Speciella problem, som behöver bearbetas och reduceras är Miljöförstöringar (utsläpp, skövling av mangroves och skog, plast, predatorer) och diverse former av Illegalt fiske.

 LOE.